LONDON Kan man inleda året på ett bättre sätt än att, så här när januari knappt har hunnit börja, utse 2009 års viktigaste popkulturella person?

Hans namn är David Peace och det är först i år hans ackumulerade verk kommer att nå den publik han förtjänar. Peace är en brittisk författare som byggt upp en hängiven läsekrets som, likt ett popband, verkar känna en stark identifikation med hans språk och ämnesval.

Det har förstås en hel del med ålder att göra. David Peace och jag är födda samma år och i varje ny roman han ger ut tampas hans karaktärer med frågor jag själv just insett att jag tampas med under sömnlösa nätter.

Länge har jag undrat varför det har inte gjorts evighetslånga tv-serier eller filmer av dem (nej, inte av mina sömnlösa nätter). Från hans tidiga romankvartett – alla döpta efter årtalen då de utspelar sig; 1974, 1977, 1980 och 1983 – som med osentimental precision registrerar livet i norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel. Sedan hans eminenta roman GB84 om den brittiska gruvarbetarstrejken och dess bieffekter fram till den första delen av hans trilogi om Japan efter andra världskrigets slut, Tokyo year zero, har han utvecklats till en hemlighetsfull korsning av Richard Price och Damon Albarn. Sedan 15 år tillbaka lever han i exil i Tokyo och kanske är det därför det dröjt så länge innan britterna själva accepterat hans genialitet. Men under 2009 kommer han att vara precis överallt.

Hans samarbete med Peter Morgan i filmatiseringen av Peaces fotbollsbok The damned united – om Brian Cloughs 44 dagar korta karriär som manager för Leeds Utd – har premiär i mars. Samma månad inleds äntligen inspelningen av hans årtalskvartett för Channel 4.

Och tidigt i höst kommer den – åtminstone av mig – svårt efterlängtade andra delen av hans Tokyo-svit, Tokyo occupied city. Så se till att läsa Tokyo year zero tills dess; en av den moderna kriminallitteraturens mest suggestivt fuktskadade och obehagliga verk om mänsklig skam och skuld sedan James Ellroys svarta dahlia.


1. Darkstar – Need you (singel)

Ett allra sista ord om 2008. Vid sidan av Bengas oundvikliga Night har ingen enskild låt, för mig, symboliserat hur Londons gator lät under 2008 som Darkstars episkt disiga och nästan lata dubstep-hit Need you. Och eftersom ni tjatar – inom kort lovar jag att lite närmare dissikera dubsteppens nya småsyskon: funky och wonky.

2. Michael McIntyre – Live & laughing (dvd)

Den ständige brittiske panelprogramsdeltagaren McIntyres stand up borde inte alls falla mig i smaken i dessa post-Russell Brand- och Mighty Boosh-tider, men han är en av de där få personerna som är så genuint genomrolig att han gång på gång kommer undan med så – på papper – omoderna humormetoder som vardagliga observationer som knyts ihop till vad som bara kan beskrivas som roliga historier. Skrämmande begåvat.

3. Marvellous boy: calypso from West Africa (kommande album)

Precis som undertiteln indikerar är 2009 års första essentiella installation i Honest Jon’s arkeologiska mission en resa genom 1950-talets västafrikanska närmanden mot karibisk rytmik.

4. Bokåret 2009

Både The Times och The Observers litteraturbilagor berättade i mellandagarna noggrant om det kommande årets största litterära händelser. Philip Roths (bilden) The humbling, Martin Amis självbiografiska The pregnant widow, Thomas Pynchons ”deckare” Inherent Vice, Iain Sinclairs That rosebed empire – en biografi om London-stadsdelen Hackney – och Lynn Barbers An education, varav den sistanämnda är en kärlekshistoria som redan håller på att förvandlas till ett filmmanus av Nick Hornby. Låter som ett fint år eller hur?