Stockholms nya rabbin har en svår fäbless för att fika. Favoriter är queercaféet Copacabana och kulturarbetarhaket Café Sodom, båda på Söder. Av praktiska skäl blir det i dag uteserveringen på frankofila Saturnus café, omgiven av mörka tegelfasader på Östermalm.

Medan hans just avklarade fika­dejt kilar i väg, en ung kvinna som arrangerar filmkvällar, berättar David Lazar upprymt om en utställning om Döden han såg häromdagen i Gamla Uppsala kyrka. Sedan förklarar han varför han, självsvåldigt, tagit beslutet att hålla en regnbågs-kabalat shabat (judisk vilodagsceremoni) i Stockholms synagoga under nästa veckas Pridefestival.

– Mitt mål som rabbin är att nå fram till en situation där allt queer­relaterat är absolut normativt, för det gör världen bättre, också för oss heterosexuella. Vi berikas av queerkulturen. Det är inte något onormalt, inte något som ska tolereras. Det var samma sak när männens hegemoni bröts ner av feminismen, vi berikades av feminismens kritik.

David Lazar har rört om rejält i den tämligen traditionella församlingen under de tio månader som förflutit sedan han flyttade hit från Tel Aviv, och valet av ny rabbin är högst kontroversiellt.

Som heterosexuell man måste du inte engagera dig i de här frågorna, varför är du så aktiv?

– Människor som inte är heterosexuella och lever i garderoben kommer att vara förtvivlade hela sitt liv. Inte på grund av dem själva, utan på grund av samhällets normer. Jag kan inte leva med att ungdomar överväger självmord för att de är homosexuella. Ska vi inte låta ett par som lever tillsammans adoptera barn? Ska vi inte låta dem visa sin kärlek i synagogan? Det är ju bara elakt.

Intresset för hbt-frågorna väcktes när en bekant fick sparken som dagislärare för att han hade hiv. Sedan dess har David Lazar fortsatt sitt engagemang, och på 1990-talet jobbade han som själavårdare på en aids­avdelning och hjälpte folk att dö med värdighet. Under 2000-talet var han med om att ta beslutet att arrangera Prideparader i Jerusalem.

Hur bekväm är han egentligen i sådana sammanhang? David Lazar ställer ner sin caffè americano och böjer sig förtroligt över bordet.

– När det avslutas med dragqueenshower på kvällen känner jag att okej, dags för mig att gå.

Hans egen väg till att bli gay­aktivist och jämlikhetskämpe var inte spikrak. Han växte upp i en traditionellt judisk men modern familj i Los Angeles. Som 15-åring blev han ortodox.

– Jag var tonåring och bestämde mig plötsligt för att inte röra flickor längre. Big mistake! Det kom ofta kvinnor till vårt hus och sträckte ut handen för att hälsa och jag tog den inte. Det är något jag verkligen skäms över.

18 år gammal flyttade han till Israel, där han så småningom blev bosättare.

– Jag var väldigt idealistisk och starkt tagen av idén om en judisk stat, det är jag fortfarande. Att bygga landet tilltalade mig, och den plats där jag och mina vänner kunde starta en gård på var Gazaremsan. Jag var ung och det verkade... okej. Jag lärde mig tala arabiska och var alltid noga med att inte hunsa någon. Men jag började se saker lite annorlunda när jag blev äldre.

Hur ser du på det i dag?

David Lazar tystnar, väljer orden noga.

– Liksom den stora majoriteten av israelerna förstår jag att det borde finnas en palestinsk stat.

Någon mer ståndpunkt om den politiska situationen går inte att lirka ur honom, han har snabbt lärt sig frågans känslighet i Sverige.

Sin andliga utveckling pratar han däremot gärna om. Vid 25 började han på universitet och studerade för första gången Bibeln med en kritisk metodologi, inte religiös, vilket blev en viktig vändpunkt. Redan efter en termin insåg han att Bibeln inte är en direkt kommunikation av Guds vilja, utan att den ständigt måste omtolkas för att vara relevant för den tid vi lever i.

Elva års akademiska studier och kritiskt reflekterande blev det. Vad finns kvar av gudstron efter det? David Lazar verkar irriterad över frågan, tycker att uppdelningen av människor i troende och icke-troende är poänglös.

Dels finns Gud i behovet av andlig övning, förklarar han – det må vara yoga, plocka svamp eller, som i hans fall, bön. Dels ser han alla människor som skapade till Guds avbild och därmed födda med samma mängd gudomlighet i sig.

– På så sätt är Gud en brygga mellan människor. Det är en av de största gåvorna med konceptet Gud, och det oavsett om du tror att Gud är en psykologisk konstruktion eller har en absolut tro på skaparen av allt.

Var står du på den skalan?

– Jag pendlar. Ibland förefaller det mig som om det definitivt är ett påhitt av den mänskliga fantasin, men inte desto mindre mäktigt och användbart. Medan ibland… har du varit vid Niagarafallen? Jag menar, give me a break, känner du det inte där? Man kan se fotavtrycken, men inte matematiskt bevisa Gud. När vi hjälper någon eller osjälviskt kämpar för det vi tror är rätt – det är gudomligt.

Har din hustru följt med på resan från ortodox till liberal?

– Sasha växte upp mer traditionellt. Jag har liksom dragit henne genom detta. Ibland känner jag mig som en grottman som släpar sin hustru i håret. Men vi har alltid haft en absolut respekt för varandra när det handlar om sådana här saker.

En annan resa frun motvilligt fått finna sig i att följa med på är den till Stockholm. Hon lämnade jobbet som chefssjuksköterska – David Lazar kämpar med det hopplöst svåruttalade ordet på svenska – i Jerusalem.

– Hon är väldigt lycklig att vi är här, men hon saknar våra döttrar i Israel. Hon pratar med dem på Skype nästan varje dag. En av tjejerna var inte så glad i början heller. Men jag tror hon förstår nu.

Själv var han länge motvillig att ta tjänsten, främst på grund av språkbarriären. Samtidigt var han trött på att ständigt behöva samla in pengar till sin verksamhet i Israel där hans inriktning, masorti-rörelsen, inte får några statliga bidrag.

– Jag tänkte att det kanske är tid för mig att göra ett litet byte och ge röst åt mina frågor och nå min fulla potential.

En av sina största uppgifter ser han i dialogen mellan religionerna. David Lazar konstaterar att Stockholms judiska församling, liksom det svenska samhället, tankemässig är fast i Förintelsen. I sina predikningar höjer han blicken bortom det judiska och har både talat om romernas och muslimernas utsatta situation.

Den 11 september 2001 befann han sig i Paris. Som amerikan var han djupt omtumlad av terror­attackerna och i behov av att be i en gemenskap. Men han kände sig inte välkommen hos de ultraortodoxa judarna i Marais-kvarteren – däremot i ett kristet kloster. Numera händer det att han ber både i moskéer och i kyrkor. På nästa veckas regnbågs-kabalat shabat kommer hans vän prästen Åke Bonnier att tala.

– Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning, säger David Lazar.

Själv behöver han jobba på att vara lite mer tolerant mot intoleransen, säger han, han har en tendens att demonisera. Och så kämpar han som rättfram israel-amerikan med att vara lite varlig med de försiktiga svenskarna.

– Jag håller tillbaka enormt mycket i intensitet och förändringstempo. För vissa är det inte i närheten av tillräckligt. En del skulle säga att jag inte håller tillbaka alls. Men de vet bara inte hur jag verkligen är.