Det finns många infallsvinklar till David Byrnes lite smått neurotiska värld. För mig var han länge den där skumma sångaren i det där brokiga bandet som gjorde Tracks-hitten ”Road to nowhere” vid 80-talets mitt. Att Byrne var en pionjär inom den New York-scen där man blandade konstskolad vit rock med svart gaturytmik var dock något som stod lysande klart första gången jag hörde Talking Heads ”Once in a lifetime” och insåg varifrån bland andra rapparna KC Flight och Tim Dog hade samplat en och annan slinga ifrån. På senare år har Byrne sedan mest inneburit world music-bolaget Luaka Bop, några halvskumma brassesamlingar och inte minst hans samarbete med housekombon Xpress 2 på 2002 års stora dansgolvshit ”Lazy”.
Det är en märklig resa han bjuder Bernspubliken på och vore det inte för att han har gjort brokigheten och det funkiga vansinnet till något av sitt varumärke hade det varit lätt att tappa takten under konsertens alla svängningar. I ena stunden gör han ångande punkfunk som låter lika 2004 som New Yorks heta !!! (ja, dom heter faktiskt så.) för att i nästa stund svepa in i en smäktande cover på Cesaria Evoras melankoliska ” Ausencia”. Hans röst har av någon journalist en gång beskrivits som en fiskmås som talar med sin psykolog, men detta hindrar honom inte att ta sig an Verdis klassika aria ”Un di Felice”. Det är knappast så att denne kille saknar mod, med andra ord...
Med sig på scenen har han stråk-sextetten The Tosca Strings, något som höjer den musikaliska ribban betydligt. Varför är det inte fler artister som använder sig av stråkar när de spelar live? Inte minst ”Psycho Killer” lyfts upp till svindlande höjder med deras hjälp och jublet vill liksom aldrig ta slut efter denna fenomenala urladdning.
Två gånger blir han tillbakaropad in på scenen av den mycket hängivna publiken och han avslutar konserten med en minnesvärd version av ”Lazy”. Han ursäktar sig lite för att det blir svårt att framföra Xpress 2:s version med denna sättning, men löser problemet utmärkt genom att göra vad han kallar en livetolkning av Freeform Fives remix på samma låt. En fenomenal avslutning på kvällen och David Byrne visar att han tre decennier efter CBGB:s-debuten fortfarande har något extraordinärt att komma med, om än med viss inspiration från sina egna lärjungar
