Lisbeth Salander är tillbaka på vita duken, och med henne en av de mest osannolika fiktiva hackers som någonsin skapats. Konkurrensen är i och för sig hård. Medan verkliga hackers brukar se ut ungefär som Gottfrid Svartholm Warg spelas filmhackers av Sandra Bullock (The Net), Angelina Jolie (Hackers), Carrie- Anne Moss (The Matrix) och Keanu Reeves (The Matrix).
Kanske får man köpa det. Det är trots allt inget krav att filmskapare ska välja skådespelare med genomsnittligt representativa utseenden för sina roller. Och Noomi Rapace må vara ännu en hackerskådis som ser lite väl bra ut men hon fyller Salanderrollen med en sådan entonig sociopatenergi att hon är omöjlig att ifrågasätta.
Själva hackandet brukar inte heller ha mycket med verkligheten att göra. Eftersom stillasittande bildskärmsgloende är föga rafflande thrillerstoff piffas det upp med förutsägbar kreativitet. Tecken som regnar ner över skärmen eller snurrar fram likt en tavla för tågavgångar har blivit standardsymbolik för lösenordsknäckande. När Salanders hackande i Män som hatar kvinnor visades som en hop ordinära fönster med registerutdrag och pdf-dokument var det nästan provocerande trovärdigt.
Problemet är bara Salanders datorpreferenser. Att se en elithacker sitta och knappa på en Mac är som att se Dirty Harry dödshota småtjuvar med en vattenpistol istället för en Smith & Wesson. Macar är inte datorer för hackers, det är datorer för författare, formgivare, mediepajsare och andra figurer som föredrar teknik med minimalt motstånd framför teknik med maximala möjligheter.
Det är inte bara i filmerna Salander väljer Mac; i boken gör Stieg Larsson ett stort nummer av hennes Apple Powerbook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPC 7451 processor med Altivec velocity engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk. Det låter förledande högteknologiskt. Men hacking handlar mer om attityd än om teknik, och Apples hårt kontrollerade operativsystem är inget för Salandertyper. Att hänga upp sig på teknikspecifikationer och missa hela Linux- och open source-kulturens betydelse för hackerskrået är att göra Salander mer obegriplig än nödvändigt.
Miljoner läsare och biobesökare har försökt foga samman hennes aviga agerande till en psykologiskt trovärdig personlighet. Harriet Vanger- och Zala-gåtorna till trots så är Lisbeth själv det centrala pusslet i Larssons deckarserie. Med tålamod och fantasi kan man få nästan alla bitar på plats. Sex, våld, superkrafter? Alright. Men Mac? Allvarligt talat? Någonstans går ändå gränsen för den kreativa friheten.
