Jag trodde aldrig att namnen Prefab Sprout och Quentin Tarantino någonsin skulle hamna i samma krönika.

Men här är de. Lika nedtyngda av referenser inom sina respektive områden. Och – i ytterst olika läger – lika geniförklarade förvaltare av varsin konnäsörskanon. Båda har de just uppnått sina innersta arkeologiska drömmar.

Tarantino med Inglourious basterds, en homage till italienska b-filmsregissören Enzo Castellari han har talat om i ett decennium, och Prefab Sprouts Paddy McAloon med Let’s change the world with music – ett opublicerat mästervek från 1993 om musikens strävan att föra oss närmare Gud och änglars sång.

Båda vill de lyfta sina valda konstformer till högre plan än någon annan. Skillnaden är att en av dem gräver bland illa dubbade VHS-tejper. Där Tarantino vill förhöja 70-talets sopor till konst har Paddy McAloon aningen högre i tak: han siktar förbi stjärnorna, rakt in i himmelrikets körrepetitioner.

Som tonåring i Newcastles utkanter läste Paddy McAloon om Brian Wilsons självmant aborterade Smile-projekt, ett album som till slut blev pophistoriens mest mytomspunna. I de intervjuer som föregått Prefab Sprouts 17 år försenade skiva är det svårt att inte känna hur MacAloon hoppas att hans motsvarighet skulle ha uppnått just en sådan status.

Men svaret är egentligen ointressant. Frågan, nu när den råkar sammanfalla med Tarantinos utdragna drömprojekt, är snarare vad vi 2009 vill ha av konsten? Ett förvuxet barnasinne konserverat i kitsch eller ett konstnärskap stöpt i teologisk törst och tröst?

Nihilism med vår tids Mel Brooks i för liten läderjacka över ölmagen eller grandiost uppriktig agnostik i kritvitt helskägg?

Jag tror att jag bara har tvingat ihop dessa diametrala motsatser för att få säga att jag avskyr Tarantino och ämnar stanna ute i Paddys självvalda marginal. Där dör aldrig drömmen om en modern konst vars melodier, ord och stämmor vågar ha Fader Vår som måttstock.