Trappsteg efter trappsteg i grå betong, 144 stycken för att vara exakt, leder ned i mörkret från Drottning Kristinas väg vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm.

Det luktar instängt och känns källarfuktigt just innan man stiger in i rummet där Sveriges första kärnreaktor var i bruk 1954 – 1970 och stod kvar tills den revs 1982.

Betongväggarna är täckta av röda siffror, ett koordinatsystem som ritades upp när man skulle försäkra sig om att rummet inte innehöll någon strålning. Från den svagt upplysta runda scenen hörs ett ekande klapper av gummisulor.

Stycket de fyra dansarna ska visa är en hyllning till KTH. När de kör igång flimrar just matematiska beräkningar och koordinatsystemet på de vita skärmarna bakom dem. Samtidigt hörs – och känns – ett dundrande basljud från de stora högtalarna i bakgrunden och det sprakar som om radioaktiviteten inte har lämnat rummet.

Idén till projektet kommer från Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst teater som spelar teater av och för både döva och hörande. Hon ville sammanföra professionella döva dansare och hörande dansare på lika villkor på scenen.

De gjorde en stor audition över hela världen och till slut åkte koreografen Martin Forsberg, hörande huskoreograf på dansvetarlinjen vid Köpenhamns universitet, till Sydafrika och träffade Dilano Maritz, som är klassiskt skolad, och till London för att träffa japanska Chisato Minamimura, med rötterna i japansk buto.

Nu rör sig de två döva dansarna i mjuka cirklande formationer på scenen tillsammans med de två hörande, Åsa Lundvik Gustafson från Cullbergbaletten och den svensk-belgiske Marcus Baldemar, som verkar i Bryssel.

Samarbetet har möjliggjorts tack vare Juli af Klintberg, Sveriges första internationella dövtolk enligt arrangörerna.

Hela ensemblen har dessutom lärt sig svenskt teckenspråk. Därför har de kunnat repetera två timmar per dag utan tolk. Fast Martin Forsberg vill inte kalla sig teckenspråkig.

–Det blir mycket ”indianspråk”, inte så många konjunktioner utan mest bara verb, säger han.

Utmaningarna – eller hindren om man så vill – är alltså många. Men Martin Forsberg pratar i stället om att det öppnar sig en massa möjligheter.

–Vi testar ju att jobba med ett annat språk och kan se skillnader och likheter mellan olika kulturer, både geografiska, språkliga och olika dansarkulturer. Det är dessutom ett samarbete med KTH och så är vi i det här rummet, säger han och sveper ut med handen.

–Men självklart är det frustrerande när kommunikationen inte flyter på, när man inte förstår varandra eller inte dansar likadant. Fast det är på ett sätt samma frustrationer som alltid, jag vägrar säga att det är extra jobbigt i det här projektet.

Martin Forsberg tycker att de olika faktorerna som nu blandas lyfter fram varje enskild dansare i den lilla kvartetten. Att de skiljer sig på flera sätt har gjort att han har fått tänka på nya sätt. Ett exempel är att japanska Chisato Minamimura första dagen påpekade att hon gör sig bäst om hon får röra sig långsamt.

–Jag gör oftast bara saker som går fort, för jag tycker om när kroppen blir så ockuperad att man inte har tid att spela teater eller att vara en stor scenpersonlighet. Men med Chisato har jag upptäckt att det faktiskt går bra att göra något väldigt sakta.

När Martin Forsberg skulle påbörja projektet sa många: ”Vad kul att du ska jobba med teckenspråk. Det är ju precis som dans.” Men det har han kommit fram till att det inte är.

–Man säger ofta att dansen är ett språk, men det är att generalisera. Du kan inte dansa meningen ”Ge mig en gul banan”. Clownen Manne kunde säga banan, men det var ju för att han använde teckenspråk och pantomim.

För att även de två döva dansarna ska ”höra” musiken har kompositören Niklas Swanberg, som även gjorde titelmusiken till Tyst Teaters stora projekt Odyssén, arbetat mycket med vibrationer. I höstas testade han olika basljud på en grupp av hörande, döva, hörselskadade och döv-blinda.

Han har utgått från att ljudet ska fungera för både döva och hörande. När han träffade referensgruppen förvånades han över hur mycket de döva kände. Det var inte bara den lägsta basen utan även högre frekvenser.

–Det var otroligt häftigt att se att de också märkte när man höjde ljudet, säger Niklas Swanberg som tycker att det har varit utmanande att vara i reaktorhallen eftersom reverbtiden, den rumsliga efterklangen, är på nästan elva sekunder.

–Man måste göra väldigt krispiga ljud för att över huvud taget komma igenom.

Det är bara de fyra första föreställningarna som äger rum i reaktorn. När gruppen ger sig ut på turné och lämnar den gigantiska scenografin i underjorden blir det en helt annan sorts föreställning, konstaterar Martin Forsberg.

Matematikdelen i hyllningsstycket till KTH skulle aldrig ha kommit till på en annan scen. Martin Forsberg har därtill jobbat mycket med cirkelformer i koreografin.

–Fröet till den idén kommer från atomer och neutroner och protoner som rör sig kring varandra och skapar energi, förklarar han.

Chisato Minamimura säger, med hjälp av den internationella tolken Juli af Klintberg och den hörande svensktolken Mimmi Ahlén, att hon tycker att scenrummet är ”fantastiskt”. Det påminner henne om Hiroshima, som ju nästan helt förintades av USA:s atombomb under andra världskriget.

–Jag har varit i Hiroshima. Det känns konstigt att man har bombat där och att man är medveten om hur många som har fått sätta livet till och att det nu har blivit konst här. Det blir som en kontrast. Jag är japansk dansare och nu är jag här.