Cannes, maj 2009: Avslutningsfilmen heter Coco Chanel & Coco Chanel & Igor Stravinskij. I en av huvudrollerna syns Mads Mikkelsen. Venedig, senare också Toronto, september 2009: I officiella serien visas Valhalla rising. I huvudrollen syns Mads Mikkelsen. Pusan, Korea, oktober 2009: Tyska filmen Die Tür (”Dörren”) har internationell premiär. I huvudrollen syns Mads Mikkelsen.

Snart kommer också Clash of the Titans, en nyinspelning av filmen med samma namn från 1981 som då hette Gudarnas krig på svenska och som handlar som den grekiske mytologihjälten Perseus. Mads Mikkelsen syns som den stenhårde Draco, pretoriangardets ledare.

Och efter det kommer gangsterhistorien Clean out, med bland andra Harvey Keitel och Noomi Rapace. Och som hennes bror syns – ni vet ju vem, eller hur?

Ständigt denne Mikkelsen. Som kallats ”het dansk” så länge nu att det borde svalna nån gång. Bara inte just nu.

–Det kom ett par fantastiska manus som det bara inte gick att säga nej till, konstaterar den efterfrågade 44-åringen.

–Och så kom det ett par manus till, lika fantastiska de med, fortsätter han. Och då är det bara att tacka ja. Planerar man sin karriär går allt fel. Att ta emot vad man tycker om, däremot, skapar just en karriär.

Vi sitter i aningen för het Venedigsol och Mads Mikkelsen, på plats inför världspremiären på Valhalla rising, njuter av den absurda kontrast som råder mellan den film han är här för att presentera och de förhållanden som rådde under själva inspelningen.

–Nu är jag tack och lov fortfarande ganska ung och spänstig, men detta var påfrestande.

Nicolas Winding Refns vikingaskildring spelades in sommaren 2008 i trakten runt Glasgow, där omgivningarna erbjuder en variation av terräng, bitvis riktigt karg och oländig.

–Sommar, pyttsan, fnyser och ryser Mikkelsen. Det regnade konstant i fem veckor. Varje dag körde vi i en timme och gick sedan i en timme till. Jag har bara ett öga i filmen och kunde inte se genom sminket. Samtidigt skulle jag vara exceptionellt våldsam. Åtminstone slapp jag repliker.

–Men det kändes ändå rätt, konstaterar han om sitt fjärde samarbete med Winding Refn, för vilken han skulle kunna göra vad som helst för (”nästan, i alla fall”).

Berättelsen, efter manus av norske Roy Jacobsen i samarbete med regissören, utspelar sig i skarven mellan asatro och kristendom.

I centrum står Enöga, stum och urstark, som ger sig ut på en resa mot Det heliga landet, eller möjligen Mörkrets hjärta.

Ingen vanlig vikingarulle precis, snarare ett känslostycke.

–Glöm hjälmar med horn och glada mjödbägare och glöm Oden och Tor, säger Mikkelsen. Och vi ser inte ut som Schwarzenegger. Folk på den tiden åt dålig mat och var ofta utmärglade. Detta är ett försök att göra något annat av perioden med några grundläggande idéer om religion i centrum.

Något helt annat är Clash of the Titans, Louis Leterriers nya film efter att senast ha gett sig i kast med Marvel-figuren Hulk. Och detta är ren saga.

–Klassisk mytologi, myser Mikkelsen. Zeus, Athena, Medusa och jätteskorpioner – varav jag har ihjäl en! –och ett ruskigt havsmonster [med det på svenska lite oruskiga namnet Kraken] och så vidare.

En riktig familjefilm, kallar han det.

–För en gångs skull. Jag har ju knappt gjort något som min tolvårige son kan se, skrattar han.

–Jag gick nyligen genom min filmografi och det stämmer fanimej. Jag tänker ju inte visa honom Pusher på ett bra tag. Men detta är kul. Precis en sådan film som jag själv tyckte om som grabb. Och nu fick jag chansen. Visst, som skådespelare kan man gott få större utmaningar, men detta är pojkdrömmen rakt av.

En sann kuriositet i Mikkelsens cv är annars rollen som Igor Stravinskij i förra årets minst sagt blandat mottagna film om dennes påstådda kärlekshistoria med Coco Chanel.

Varför i all världen väljer man en dansk till att spela en ryss i en fransk film?

–Precis min fråga till regissören – bland annat eftersom jag varken talar franska eller ryska. Men han insisterade. Han gillade mig i De gröna slaktarna, sa han. ”Okej, jag gör det”, sa jag. ”Men jag vill inte ha något gnäll.”.