Oavsett vad man tycker om provokatören Lars von Trier ska man inte underskatta hans betydelse för det danska filmundret.

– I Sverige hade man i många år Ingmar Bergman, som yngre regissörer som Bo Widerberg i sin tur reagerade emot. De som kommer ut från danska filmskolan i dag säger antingen ”jag ska bli den nya Lars von Trier” eller ”jag ska göra något helt annat än Lars von Trier”. Det skapar en dynamik, menar Christian Monggaard, filmredaktör på Dagbladet Information.

Demonregissören Trier och hans parhäst producenten Aalbæk Jensen är också sällsynt bra på att skapa uppmärksamhet kring sina idéer. Och det var när von Trier och de andra filmskaparna bakom Dogme-95-manifestet började erövra världen som den dåvarande borgerliga regeringen gjorde tummen upp och sköt till mer pengar till dansk film.

Två andra nycklar till framgången är sammanslagningen av ett antal filmfonder under Danska filminstitutets tak i början av 90-talet, samt den Danska filmskolan – där för övrigt Lisa Aschan, regissör till bästa film på senaste Guldbaggegalan, är utbildad.

Henrik Bo Nielsen, vd för Danska filminstitutet, talar om en kombination av talang, utbildning och effektivt använda pengar. Alla riksdagspartier skriver under filmavtalet, och det finns även ett brett förankrat stöd för just den Danska filmskolan.

– Inför senaste filmavtalet hade vi en fantastisk diskussion med riksdagspartierna där vi vände på steken och bad dem tala om vad de ville få ut av pengarna, istället för vad de ska användas till. Nuvarande avtal tillåter oss som filminstitut att rikta stödet på ett mycket mer flexibelt sätt än i andra länder. Så det är inte så enkelt som att vi bara har mer pengar än i Sverige.

En fördel är också att den statliga finansieringen har varit konsekvent under många år, och påverkas inte som i Sverige av stormiga avtalsförhandlingar vart fjärde år.

– Dessutom finns en förståelse från politiskt håll för att man måste prioritera kulturen trots att det är dåliga tider. Det gjordes nedskärningar i senaste kulturbudgeten, men man rörde inte pengarna till filminstitutets konstnärliga verksamhet.

Den danska statliga stödmodellen prioriterar konstnärligt syftande filmer, de mer kommersiella finansieras i högre grad än i Sverige av marknaden. Samtidigt finns ett tydligt fokus på att även smala filmer i någon mån ska locka publik:

– Film är masskommunikation. Det är fantastiskt med konst, men det blir problematiskt om bara några tusen personer uppskattar en film, säger Henrik Bo Nielsen, men anser samtidigt att hans filminstitut har ett ansvar för att filmkonsten utvecklas.

– Just nu går det jättebra för danska komedier, men om vi bara lutar oss tillbaka och lägger alla pengar på den typen av film, står vi där med ingenting när vågen dör ut. Det ska både finnas underhållande film och film som tar upp viktiga ämnen. I enstaka fall blir det en lyckad kombination, som i Susanne Biers Hämnden, som hon fick både en Oscar och en Golden Globe för.

Det danska filmåret 2011 slutade i triumf på Europeiska filmgalan, där Susanne Bier blev bästa regissör och Lars von Triers Melancholia utsågs till bästa film. Det går så bra för Trier & Bier-generationen att frågan är om nästa generation någonsin kommer att kunna överglänsa sina föregångare.

Talangutveckling är å andra sidan ledord hos det danska filminstitutet. Inom ramen för satsningen New danish screen ges debutanter en chans att göra film utan att behöva konkurrera med etablerade kollegor. En är Mads Brüggers semidokumentär Ambassadøren som just nu tävlar i Sundance. Den och ytterligare 13 nya danska filmer – och sex favoriter i repris – kan man se under Göteborgs filmfestival.