Ingenstans är tv-bevakningen roligare än på den engelska dagstidningen The Guardians hemsida. Där finns allt som en serieälskare kan vilja veta. Förra veckan dök det till exempel upp en snabbkurs i danska med anledning av att kriminalserien ”Brottets” tredje säsong hade brittisk premiär. I en ambitiöst regisserad film lärde danske Jesper Hansen från University College i London läsarna hur de skulle uttala originaltiteln (”Forbrydelsen”), hur man säger danska svordomar som förekommer i serien och hur man formulerar en komplimang för att berömma någons stickade tröja. Just vikten av att konversera om en tröja är något som alla som tittat på ”Brottet” förstår. Huvudhjältinnan Sarah Lunds stickade tröja – som tack vare serien har blivit en storsäljare för den färöiska designduon Gudrun & Gudrun – har fått en egen roll i serien.

När jag har läst The Guardians blogg som analyserar senaste avsnittet av ”Brottet” surfar jag vidare ut för att klicka hem boken ”The Killing Handbook: Forbrydelsen forever!”, skriven av Emma Kennedy. Bokomslaget har samma mönster som Sarah Lunds tröja och mellan pärmarna finns allt som de mest engagerade anhängarna av ”Brottet” borde kunna. Det är ofta så som det brukar sluta. Efter det dagliga besöket på The Guardians tv-avdelning går jag vidare ut i någon av nätets alla bokaffärer där jag beställer litteratur som handlar om tv-serierna jag tittar på. En slags stereo-upplevelse.

Det har blivit en ny bokmarknad: böckerna som vi ska köpa för att få mervärde av tv-serierna. I en fysisk bokaffär i Los Angeles hittar jag ”The real life Downton Abbey” av Jacky Hyams: en bok som berättar om hur livet egentligen var för herrskap och tjänstefolk i England under början av det förra seklet. För säkerhets skull förklaras historiska fakta med referenser till seriens rollista. När Hyams ska berätta om villkoren för kökspersonalen gör hon det genom att skriva om Mrs Patmore som är kokerskan i ”Downton Abbey”-slottet. Allt för att den generation som får sin historieallmänbildning via tv-serierna ska kunna sätta saker i en kontext.

Varje vecka under hösten har jag gått in på The Guardians ”Downton Abbey”-blogg för att läsa Viv Groskops analyser av avsnitten som just visats. Hon är den roligaste tv-skribent som jag vet. Groskop älskar ”Downton Abbey” – precis som resten av världen – men hon förmår också att skapa humor av det som vi alla tar så allvarligt på. Att läsa hennes analyser av avsnitten är att se dem igen, fast nu i ett komiskt sken. Tänk att ”Downton Abbey” kunde vara så himla roligt.

Det är i tv-serievärlden som jag nu – mer än tidigare – har dykt ner för en paus när omvärlden blivit alldeles för galen. Tidigare i veckan twittrade komikern Soran Ismail att det pågått en omröstning på sajten Familjeliv.se på frågan ”Ska Soran Ismail utvisas?”. Googlar man kommer det upp en sökträff på Familjelivs hemsida men själva sidan har blivit borttagen. Den verkar dock ha funnits. Men vad är det egentligen som händer? Snälla människor – har vi blivit fullständigt vansinniga? Nu sätter vi oss ner och kollar på varsitt avsnitt av en tv-serie och lugnar ner oss. Sedan låter vi debatten ta vid igen. För detta blir ju bara värre och värre.