Niklas Valenti kastar sig ner på golvet vid låneautomaten och kanar på mage genom halva Alby bibliotek. Felipe Barra gör kullerbyttor förbi tidningshyllan och Mimmie Bikazzan stretchar foten i en barnbokslåda.

Det är träningskväll för de sex dansarna som ska medverka i Alby-projektet Dans i lägenhet. Biblioteket, som fått tjäna som övningslokal, har förvandlats till en improviserad dansscen med låntagarna som publik.

–Grundtanken är att jag vill använda en annan plats än scenen och möta en helt ny publik. Publiken som tittar på konst och danskonst är väldigt smal, det är en viss klick. Jag vill att tillgängligheten ska vara större, att dans inte ska vara något för bara en viss publik, säger koreografen Paloma Madrid som leder gruppen.

Plötsligt hörs ett brak. Dansarna har klättrat upp på en av de gröna bokhyllorna som slingrar sig genom lokalen och en laddning böcker rasar i golvet.

Ungdomsbibliotekarie Tobias Willstedt bara ler och sicksackar till synes oberörd mellan kropparna på golvet för att guida en ung kvinna med en baby på armen in bland barnböckerna. Dansaren Gülbeden Kulbay kryper i ett rasande tempo runt hyllorna, kvinnan fnissar, hugger några tunna böcker och springer mot låne­automaten.

Paloma Madrid är uppvuxen i Stockholmsförorten Fisksätra och därifrån fick hon inspiration till idén att ta dansen hem till folks lägenheter.

–När man förknippar dans med förorten har man ofta för­domar om att det handlar om streetdance. Jag tänkte, varför kan man inte ha ett danskonstprojekt istället?

Projektet införlivades i Botkyrka communityteater, som drogs igång i våras av America Vera Zavala, konstnärlig ledare och politisk aktivist, och Reine Lööf, regissör och dramatiker. Tanken med communityteater, eller deltagandeteater, är att låta boende på en viss plats göra konst för andra boende på platsen.

–Det viktigaste är att man jobbar väldigt nära människor och utgår från deras berättelser. Känne­tecknande är också att man ser till att det blir ett möte mellan människorna och någon form av professionell teater genom en regissör eller en dramatiker, säger America Vera Zavala.

Hon har sedan ett år tillbaka följt samhället Norrsundet utanför Gävle, där Stora Enso lägger ner sin massafabrik i mitten av november och en stor del av invånarna blir av med sina jobb. Sedan nedläggningsbeskedet kom har America Vera Zavala intervjuat bruksarbetare och boende. Arbetet har mynnat ut i en pjäs om nedläggningen, med fem bruksarbetare i rollerna.

–Communityteater handlar om att starta förändringsprocesser och få en bättre värld. I Norr­sundet hoppas jag att pjäsen medverkar till en diskussion om hur vi gör när vi står inför alla de här nedläggningarna, säger hon.

Förutom dansprojektet i Alby och teaterprojektet i Norrsundet har Botkyrka communityteater också ett teaterprojekt på gång i Storvreten i Botkyrka kommun. Botkyrkadelarna bekostas av det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen.

Samtliga dansare i projektet Dans i lägenhet kommer från, eller bor i, Alby med omnejd. En audition hölls i somras och sex dansare mellan 16 och 28 år valdes ut.

–När folk från platsen gör konst till platsen kommer man närmare platsen, säger Paloma Madrid.

Fram till första veckan i december finns det möjlighet för Albybor att gå till Alby bibliotek och låna hem dansarna. Gruppen finns inte rent fysiskt på plats, men låntagaren kan titta på en dvd och sedan boka dem. Den som bor utanför Alby kan istället köpa biljett via Moderna dansteatern.

–Det är roligt, något helt nytt. Jag tycker hela konceptet är kul, att man blir utlånad, säger Felipe Barra, en av dansarna i gruppen.

Efter träningspasset i biblioteket torkar dansarna svetten ur pannan och går sedan hem till Felipe Barra och hans två kompisar för att för första gången träna i en riktig lägenhet inför publik. I mörkret på en fotbollsplan omgiven av fallna höstlöv samlar Paloma Madrid gruppen för ett sista peptalk.

–Tänk på att gå in och utforska rummet, sätt er inte och fika, säger hon.

I vardagsrummets stora vita soffa sitter en av Felipe Barras kompisar med armarna i kors och tittar på tv. Dansarna strömmar in genom dörren och börjar bygga en mänsklig pyramid på den runda röda mattan framför tv:n.

Ytterdörren öppnas och rumskompisen Felipe Vilches kommer hem, fullastad med matkassar. Han stannar upp och tittar lite förbryllat på gruppen som har intagit hans hem.

–Vad är det de gör? Just det, jag hade glömt bort. Det verkar coolt, lite flummigt, säger han och plockar sedan visslande in maten i kylen.

En nyckelscen i vardagsrummet tas om tills den sitter, sedan splittras gruppen upp i de olika rummen. Medan Felipe Vilches mixar en banan- och mjölkdrink vid diskbänken dansar Gülbeden Kulbay och Niklas Valenti intensivt mitt emot varandra alldeles intill.

Koreograf Paloma Madrid kryssar mellan rummen och instruerar.

–Tanken med hela projektet är att berätta historier av människor som annars inte får plats i historien, säger hon.