Snön faller som vanligt den här vintern och inne i Ferdinand Bobergs lilla gasklocka på Brynäs försöker Folkteatern under Birgitta Egerbladhs ledning göra sitt bästa för att få fart våren. Fyra kvinnor klädda i identiska gråa kjolar, vita jumprar och beige klackskor, allt av typiskt 1960- talssnitt, blir instruerade av Birgitta Egerbladh. Själv är hon klädd i svart från topp till tå och delar ut tydliga instruktioner till ensemblen.

Kvällen före har det varit öppet genrep och övergångarna mellan scenerna behöver repeteras lite extra. De manliga skådespelarna har stora svarta rockar med styv rund vit krage och byxor med puffar och ser ut som män gjorde på 1600-talet. Det är mellan de århundradena som Kom ta min hand pendlar.

–I föreställningen känns kontrasterna mellan Shakespeares 1600-tal och fram till det moderna och optimistiska 1960-talet, vi talar genom honom idag, säger Birgitta Egerbladh.

Men nu är det inte talet som är det primära i Kom ta min hand, det är dansen och kropparnas rörelse som står i centrum eftersom Birgitta Egerbladh är koreograf i första hand.

Efter att tidigare ha utforskat bland annat Tjechov och Strindberg genom dans är det alltså dags att möta ännu en tungviktare inom dramatiken för Egerbladh. Men det var inte givet från start att valet skulle falla på världslitteraturens kanske främste dramatiker.

–Nej, jag fick uppdraget av Folkteatern att sätta upp en förställning här i gasklockan. Den här gången vill jag börja helt öppet, utan tema eller text. Så utgångspunkten var ensemblen och lokalen.

Varför blev det då just Shakespeare?

–Vi började med rörelseövningar och improvisationer i en workshop förra våren. Ur dem växte det fram material och sceniska idéer som gjorde att vi till sist landade hos Shakespeare. Det fanns lite andra namn uppe, men hos Shakespeare finns allt livet omfattar, från tungt till lätt.

Ur vilka dramer har ni hämtat materialet?

–Macbeth, Hamlet, En midsommarnattsdröm, Kung Lear, Romeo och Julia, och hans sonetter bland annat. Vi har gått igenom en enorm skog och till sist kommit ut med en mångfacetterad bukett.

Hur gör man när man ska välja bort så pass mycket som ni trots allt måste göra?

–Vi har gått på första känslan i vårt gemensamma undersökande. En gradvis tematisk sortering, vissa texter försvinner och blir till dans i stället. Tillsammans med ensemblen och dramaturgen har vi kommit fram till där vi är idag.

Varifrån kommer titeln?

–Jag letade länge efter en rad eller mening som skulle bli titel och hjälpa oss i arbetet. Det är Lady Macbeth som säger: Kom, kom, kom, kom ta mig i handen. Att ta någon i handen kan betyda mycket, allt från jag längtar efter dig till jag behöver hjälp. Från det vardagliga till det djupt emotionella. Så den passar väldigt bra.

Hur har ni arbetat med kläderna?

–Vi använder oss av kläder från två tider, 1600-talet och 1960-talet. Hur vi klär oss påverkar hur vi känner oss och vem man blir.

Lokalen, Ferdinand Bobergs gasklocka, vad betyder den?

– Den är väldigt speciell, man blir tagen av rummet och jag kände direkt att jag verkligen ville spela här. Du blir både liten och samtidigt omsluten inne i det här rummet. Lokalen är vacker, rå och sätter igång fantasin. Den här föreställningen hade inte gått att göra någon annanstans.