SvD:s kritiker recenserar ett fyrtiotal konserter varje månad. Att trängas och svettas och skrika sig hes framför en idol i en gigantisk arena kan förvisso ha sina poänger – när vi betygsätter Stockholms konsertlokaler har vi i stället koncentrerat oss på akustik, sikt och trivselfaktorer kring konsertbesöket. Själlösa sportlokaler som Hovet och Arenan får lägst betyg – bara i små och medelstora konsertlokaler kan den totala musikupplevelsen bli optimal.

Bristande lokalflexibilitet utgör huvudproblemet för den växande skara som gillar att gå på konsert i Stockholm. Konsertutbudet kan man ju inte klaga på i en stad som får besök av engelska och amerikanska indiepopakter veckan efter att de blivit kreddiga namn i den globala bloggosfären, förra årets besök av det svårt hajpade amerikanska bandet The Girls är ett av många exempel. Annat var det förr i tiden, under 60-talet, då de flesta världsnamn inte kom längre än till Köpenhamn.

Med alla små och stora namn som flygs in blir det förstås huggsexa om konsertlokalerna. Det hör till undantagen att hiphopkonserter – de som blir av alltså, hiphopartister har för vana att ställa in i tid och otid – förläggs till lokaler med enbart sittande publik, det är ju musik som bygger på en tät interaktion med en stående och armviftande publik i löst sittande kläder. Men jag har varit på mer än en konsert då finstämda singer/songwriter-artister uppträtt för en publik som efter en timme av malande introspektiva sånger kunnat offra sin finaste tygväska för en stol. Det gäller särskilt Nalen, Berns och de två Debaser-scenerna. Ska det verkligen vara så svårt att fixa fram stolar? Svaret är naturligtvis att en stående publik dels köper mer i baren samt gör att man kan sälja fler biljetter.

För övrigt kan man hoppas på att Fasching till slut hittar en fungerande lokal. Och fixar till en bra finansiering. Legendariska jazznamn som McCoy Tyner och Gary Bartz – som kommer i februari – är värda bättre.