För drygt 100 år sedan kallades det sönderfallande osmanska riket för Europas sjuke man. Idag är nationen som uppstod ur detta imperium snarare Europas friske man. Turkiet har en stark ekonomi och klarar sig, till skillnad från grannarna Grekland och Spanien, bra utan hjälp från EU.

Men även om Turkiet har en frisk kropp – ekonomin – så står det sämre till själsligt. Här finns många sjukdomssymtom: exempelvis fängslade journalister, förtryck av kurder och lagparagraf 301 som gör det brottsligt att ”förolämpa turkiskheten”.

”När det inte har inträffat någon djup, genomgripande förändring i neurosen, så fortsätter en neurotisk person att upprepa sina gamla vanor, oavsett hur mycket han har förändrats på ytan” skrev kolumnisten Orhan Kemal Cengiz i Today’s Zaman, den engelskspråkiga upplagan av tidningen Zaman, nyligen. Patienten är Turkiet, och det invanda neurotiska beteendet är behandlingen av den kristna minoriteten.

Närmare bestämt handlade texten – under rubriken ”Så blev ett kloster bestulet på sin mark” – om det över 1600 år gamla klostret Mor Gabriel. Denna sommar har Högsta domstolen i Turkiet slagit fast att det syrisk-ortodoxa klostret utanför staden Midyat inte äger rätten till mark det har legat på sedan det grundades år 397. Klostret har vunnit i två tidigare instanser, uppvisat dokument som styrker ägandet och dessutom betalat fastighetsskatt i alla år, men nu anses ändå finansdepartementet vara den rättmätiga ägaren.

Tvisten började 2008 med att bybor i grannskapet plötsligt anklagade munkarna för ”anti-turkiska aktiviteter” och stöld av mark samtidigt som det turkiska fastighetsregistret skulle reformeras.

Domslutet bekräftar farhågor hos dem som tvivlar på Turkiets och den moderat islamiska AKP-regeringens goda vilja gentemot landets lilla kristna minoritet (som i rätten mycket talande kallats ”inhemska utlänningar”). Och i bakgrunden spökar folkmordet på armenier och andra kristna som ägde rum i osmanska riket 1915 – ett folkmord som Turkiet vägrar erkänna.

Men turkisk press är dessbättre allt mer frispråkig. Man vågar nu beskriva händelserna 1915 som massakrer och man törs kritisera kemalismen, nationsgrundaren Kemal Atatürks ideologi om en modern, sekulär stat byggd på nationalism – i motsats till det muslimska men mångkulturella osmanska riket.

En turkisk journalist, Ömer Taşpinar, varnar premiärminister Erdoğan för att landet är på väg mot en diplomatisk kris med sin omvärld om man inte tar tag i den tabu- laddade frågan. Om tre år har det gått 100 år sedan folkmordet och detta lär omvärlden uppmärksamma, skriver han. ”Låt oss börja tänka på 1915 och vad som kan göras 2015 – innan andra tänker åt oss”.

Om Erdoğan följer hans råd – och dessutom rejält rycker upp sig vad gäller mänskliga och demokratiska rättigheter – så skulle Turkiet kunna bli inte bara ett ekonomiskt föredöme för grannarna på norra sidan av Medelhavet utan också ett demokratiskt föredöme för de nordafrikanska länderna på den södra sidan. Inte minst skulle det bidra till att Turkiet får en sund själ i sin redan sunda kropp.