– Kom vid 10.30 så bjuder jag på kaffe, ropar han via en knastrig mobiltelefon från England – där han just upptäckt delikatessen romsmör till scones – på väg hem till Sollentuna och Edsbacka krog.

Egentligen borde vi ha mötts över en gravöl. För i veckan lämnade Christer Lingström huvudansvaret för sitt livsverk, den enda svenska krog som Guide Michelins kontrollanter gett två ärofulla stjärnor. Den första fick han 1992, den andra åtta år senare. Målet han en gång stakade ut, att bli Sveriges bäste krögare, är uppnått med råge.

– Jag är inte lika hungrig längre, erkänner han när vi väl serverats det utlovade förmiddagskaffet på en bländvit, nymanglad duk.

Det är inte maten han tröttnat på. Det är framgången. Eller rättare sagt: Ansvaret att förvalta de eftertraktade Michelinstjärnorna, att aldrig kunna koppla av, att ha koll på allt från sista såsavsmakningen till att det är dammat över Erland Cullberg-tavlan i matsalen.

Man kan vända på det, säga att nu vill han leva som en vanlig människa.

– Och så vill jag ha tid för Wilton, mitt första barnbarn som föddes i somras. Och för min fru Nina. Det är dags att njuta livets efterrätt.

Beslutet att dra ner på arbetstakten föregicks inte av någon stor kris. Christer Lingström gick varken in i väggen eller spisen. Att mindre bra recensioner, som SvD:s krogguide tidigare i höstas, eller lågkonjunkturen skulle ha påskyndat hans beslut är inte heller sant. Snarare har det mognat långsamt, som ett årgångsvin.

– Lågkonjunkturen har vi inte ens märkt av. Den ger utslag först nästa år. Om den ger något utslag.

Innan han njutningsfullt fördjupar sig i hur det blir att dra unge Wilton i barnvagn bör vi kanske kasta in en brasklapp: Det som väntar är inte pension. Christer Lingström stannar kvar som delägare i Edsbacka krog – och snart öppnar han en bistro i Strängnäs gamla turistbyrå. En sommarkväll när han och hustrun Nina var ute och cyklade mötte de mannen som absolut tyckte att Strängnäs behövde en Lingströmkrog. Mannen visste till och med en lokal som var ledig.

– Min magkänsla sa direkt att det var rätt.

Vad talar för att det nya projektet inte blir samma karriärresa som Edsbacka krog, så lille Wilton kan glömma alla mysstunder med morfar?

Christer Lingström skrattar till över kaffekoppen han inte ens läppjat på, påstår att risken är obefintlig. För nu vet han vad han vill. Drömmen är inte att ge sig in i en ny stjärnjakt utan att själv stå vid spisen och laga vanlig mat till vanliga gäster.

– Jag har tillhört den svenska restaurangeliten i 24 år, nu vill jag tillbaka till småskaligheten. Till det som är vällagat men inte tillkrånglat.

Blev Michelinstjärnorna en förbannelse?

– Ingen förbannelse. Men en tung ryggsäck att bära. Det går inte att leka stjärnkrog, man måste vara det.

Men är inte den finaste maten också den enklaste?

– Det var så förr. Under de senaste tio åren har jag insett att det inte håller med så enkel mat som jag egentligen vill laga. Man måste krångla till det lite.

– Dessutom har det tillkommit så många tekniker som man måste behärska. Smaker kan optimeras till en rent oändlig nivå.

När du bara vill dänga ihop en enkel toast Skagen?

– Precis. Jag tror Tore Wretman skulle gråta i sin himmel om han kunde överblicka utvecklingen.

Det var Tore Wretman som blev Christer Lingströms vän och mentor. Fast han använder andra ord, säger att det var som att bli polare med rektorn. Av Tore lärde han noggrannhet, att förvalta det enkla.

– Det var jag som fick ansvaret att ordna hans sista, stora födelsedagar.

På en av Tore Wretmans bemärkelsedagar råkade jag själv hamna, som journalist. Det jag minns bäst är hans förtjusta svar på frågan hur han startat dagen: Med kaffe och korvsmörgås!

– Det var typiskt Tore. Hans enda direktiv till mig var: Krångla bara inte till det.

Att Christer Lingström själv blev krögare har flera förklaringar. Den första är att han tröttnade på skolan efter nian och fick sina föräldrars löfte om ett sabbatsår bara han kunde försörja sig. Efter mycket letande fick han jobb som potatisskalare på Pärlans grillbar i Stockholm.

– Det var underbart. En helt ny värld öppnades. Snart insåg jag att om jag snabbade mig med potatisarna fick jag roligare uppgifter. Som att göra majonnäser. Riktigt bra dagar hann jag fram till béarnaisesåserna.

Vilken gymnasielinje hade du annars tänkt dig?

– Jag funderade på att bli snickare, möbelsnickare som min morfar. Tack och lov blev det inte så, jag är inte särskilt praktisk.

Jo, ett år på livsmedelsteknisk linje hann han med. Innan han hoppade av skolan igen och fick – han minns fortfarande känslan – ett fanatiskt mat­intresse. Då var han 19 år.

– Det var som en besatthet, jag ville lära mig allt om mat och dryck. Det var också då jag började köpa kokböcker, i dag har jag flera tusen i källaren.

Hans pappa var stins, hans mamma hemmafru. Att familjen skulle gå på krogen när han var liten – nej, det var inte att tänka på.

– Främst av ekonomiska skäl, men också för att mamma var duktig i köket. Jag kan fortfarande längta efter hennes hemgjorda nyponsoppa.

Hans första restaurangbesök, självklart minns han det, var på en Tempo­restaurang i Oslo. Familjen var på semester och pappan beslöt att slå på stort. Barnen fick själva välja från menyn.

– Jag minns att jag sneglade på en fin räksmörgås men tänkte att den nog ändå blev för dyr. Så jag beställde pannkakor. Man hade stekt dem i samma panna som man använt till fisk så de smakade f-n. Ändå åt jag upp dem.

Var ditt beslut att bli Sveriges bäste krögare egentligen ett revansch­behov?

– Kanske, även om jag aldrig sett det så. Från början ville jag bara bli duktig på något. Och sedan rullade det på.

Att Christer Lingström blev ägare till Edsbacka krog berodde mer på ett kinesiskt antilopben än på storhetsvansinne. Under ett extraknäck på hotell Flamingo i Solna råkade han sticka sig på benet i en bit antilopkött – ”det är gott, smakar som hjort” – fick blodförgiftning och hamnade på Löwenströmska sjukhuset. I brist på sysselsättning bläddrande han i boken Vår hembygd Sollentuna och hittade en bild på Sveriges äldsta krog Edsbacka från 1600-talet. Visionen föddes direkt: Han skulle bli Sveriges yngste krögare på Sveriges äldsta krog.

– Kunskap kan vara till belastning. Så här efteråt kan jag konstatera att om jag vetat vad köpet innebar hade jag kanske aldrig gett mig in i den affär som efter första året gick rent åt helvete. Det jag kunde var mat. Men ingenting om administration, ekonomi eller organisation.

Han fick säga upp personal och leva utan lön tills krogen gick runt. Sedan byggde han, ihärdigt och strategiskt, upp den världsberömmelse som fick ett annat pris:

– Jag förlorade närheten till mina barn. Kunde aldrig vara med på skolavslutningar eller dagisfester. Eller när min dotter ringde hit helt förtvivlad för att hennes kanin dött och hon verkligen behövde sin pappa. Inte kunde jag lämna restaurangen full med gäster.

– Jag minns också nätterna när hon vaknade och behövde tröstas. När jag tassade upp skrek hon ännu mer, hon kände ju knappt igen mig. Nej usch, det var hemskt.

Han tar ett exempel till, sedan får det räcka. Som när barnen försköt middagen han lagat, han tror det var en köttfärssås.

– De var så vana vid sin mammas mat att de tyckte min smakade illa.

Blev du sur då?

– Inte sur. Men det var ju tråkigt.

Nej, Christer Lingström säger inte att han ångrar sina år på Edsbacka krog. Han är stolt över sina stjärnor och under resans gång har han varit med om fantastiska möten och middagar. Som när han serverade 740 gäster en viltmiddag på Versailles slott. Eller stod i ösregn på Röda torget i Moskva och lagade mat framför en tv-kamera.

– Och alla regeringsmiddagar. Där Leif Pagrotsky är den mest mat­intresserade minister jag mött. I vår nuvarande regering tror jag Maud Olofsson är den som bäst uppskattar en god måltid.

Vad vill du lära barnbarnet Wilton när det gäller mat?

– Konsten att längta. Att man inte ska äta skinka förrän till jul eller sparris förrän den är färdig. Att man kort och gott ska ta vara på varje säsongs delikatesser.

När Christer Lingström själv ska njuta på krogen åker han utomlands. Utom på hustruns födelsedag. Då bestämmer hon var middagen ska avnjutas.

– Tack vare henne har jag varit på några av Stockholms bättre restauranger. Men jag kan även gå på en vanlig pizzeria och tycka att det är okej. Det finns två sorters gäster, de som är ute för att kontrollera – och de som bara njuter. Jag tillhör den senare kategorin.

I måndags drack Christer Lingström avskedschampagne med sin personal. Då bar han vanlig kavaj. Klädd i sin vita kockjacka blir han mer avhållsam.

Är det enda sättet att inte bli fet – eller alkoholiserad?

– På den här nivån krävs disciplin. Att inte dricka i tjänsten är självklart. Och maten som ska avsmakas, det ingår i jobbet att smaka på ALLT, ska bara avsmakas, inte mer.

Nu tar kökschefen Fredrik Pettersson över ansvaret för Edsbacka krog. Om de två Michelinstjärnorna följer med vet inte Christer Lingström, ännu. Men han har skrivit ett brev till fransmännen och informerat om läget.

Och själv tänker du bara komma hit och njuta av maten?

– Nej, nej. Fredrik ska inte ha mig hängande i hasorna. Däremot tror jag att mina barn blir flitigare gäster. Under alla år har de vägrat komma hit, detta har varit krogen som tagit deras pappa ifrån dem. Nu är den tiden förbi. Min dotter har redan sagt att hon vill fira sitt bröllop här.