När Bill Skarsgård gick ut gymnasiet förra våren såg hans planer ut som de flesta nybakade studenters. Han skulle ta något jobb, vilket som helst, och jobba ihop pengar till drömresan – i hans fall med transibiriska järnvägen från Moskva till Peking, och därefter vidare till Sydostasien.

Resan fick ställas in på obestämd tid. Bill fick en huvudroll i en långfilm, som följdes upp av en till. Och en till. I höst är han aktuell med två svenska biofilmer, Andreas Öhmans debut I rymden finns inga känslor och Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå.

–Det är hur kul som helst, över all förväntan. Jag skulle nog ha gjort vad som helst i filmväg för ett år sedan, och därför är jag så lyckligt lottad att båda filmerna är bra, säger han.

I rymden finns inga känslor, som hade premiär i fredags, är en färgsprakade romantisk komedi om Simon som har Aspergers syndrom. Han delar en inrutad tillvaro med sin bror Sam och dennes flickvän, men när Sam blir dumpad rubbas Simons cirklar. Han bestämmer sig för att hitta en ny tjej till sin bror.

–Det är en speciell karaktär, men när jag väl hittade honom så var jag väldigt säker på vem han var. Han är så konkret, han har nästan samma inställning i alla scener. Han är väldigt rakt på.

I rymden finns inga känslor har mötts av blandade reaktioner, från regelrätta hyllningar (SvD:s Hynek Pallas gav den en femma) till kritik för att skildringen av en person med Aspergers inte skulle vara trovärdig. Bill Skarsgård menar att syndromet kan ta sig olika uttryck hos olika personer, och att Simon inte kan ses som representant för ett helt funktionshinder.

–Filmen är ju en surrealistisk historia, visuellt och spelmässigt och allting. Jag kan bara tala för mig själv, men jag älskar Simon. Man skrattar med honom och man vill att det ska gå bra för honom. Om man tycker att tolkningen av Simon är kränkande, då är man taskig mot Simon.

I oktober kommer nästa film med Bill Skarsgård i huvudrollen, 70-talsdramat Himlen är oskyldigt blå. Där spelar han en naiv 17-åring som får sommarjobb på en tjusig skärgårdsrestaurang och blir indragen i Sveriges första riktiga knarkskandal. I helgen visas den i tävlan på Torontos filmfestival, med huvudrollsinnehavaren på plats.

–Det är en jävligt charmig historia och tidsperiod, det är sommar och det är 70-talet. Och rollen är så komplex, med allt som en skådespelare vill göra, från fadersuppror till kärlek.

Han liknar inte någon av sina kända bröder. Det tjocka håret med sidbena och den fylliga munnen får honom snarare att se ut som lillebror till rockbrorsorna Gustaf och Victor Norén, frontmän i Borlängebanden Mando Diao och Sugarplum Fairy. Men Bill Skarsgård har ingen kaxig rockstjärneattityd, och det som lockade honom till filmen var samarbete, inte rampljuset.

–Jag har varit på inspelningsplatser som liten, som vilket barn som helst får följa med sin pappa till jobbet ibland. Och det är något väldigt fint med en grupp människor som alla jobbar stenhårt för att göra en bra produkt. Skådespelare, regissör, fotograf, scenograf, ljus, el – alla jobbar mot samma mål. Man jobbar som ett lag, och det har alltid tilltalat mig.

Namnet Skarsgård har varit både boja och dörröppnare. Det blir märkligt när taxichaufförer frågar ”Vad gör farsan nu då?” som om de är gamla bekanta, och när han klumpas ihop med resten av familjen. Men samtidigt har släktskapet inneburit inbjudningar till provfilmningar sedan han var barn. Och han är inte rädd för att ge sig ut på samma spelplan som sin pappa och sina bröder.

–Jag är tio år yngre än Gustaf, 14 år yngre än Alex och 39 år yngre än Stellan. Vi kommer inte att konkurrera om samma roller – Gustaf har ju spelat min pappa, liksom. Jag ska bara försöka göra ett så bra jobb som möjligt, så att jag kan få vara Bill istället för en i familjen Skarsgård.