Filmavtalet föddes samtidigt som stiftelsen Svenska Filminstitutet, 1963. Från början var det ganska okomplicerat. Biografägarna fick vara med och betala för svensk film eftersom de tjänade pengar på att visa den. Som tack för hjälpen fick de betala mindre moms.

I dag har framtiden hunnit ikapp Harry Scheins finansieringsmodell. Något som Mats Svegfors slog fast i den senaste filmutredningen redan 2009: ”Filmutredningen föreslår i detta betänkande en alternativ lösning för filmpolitiken om avtalsmodellen upphör – ökat statligt anslag och en höjning av biografmomsen”.

Men förslaget att förlänga det befintliga avtalet med två år, och därefter växla till en helstatlig lösning avvisades redan dagen efter att utredningen blivit offentlig. I stället började parterna förhandla om ännu ett avtal.

Och Svenska Filminstitutets vd Anna Serner tror att man trots allt kommer att få ihop detta nya avtal ”till vilket pris som helst för filmen”. Men mycket talar för att Sverige borde gå över till en helstatlig filmpolitik, menar hon.

–Vi är i en brytningspunkt, det är ett känsligt läge, nätet kontra biografer och så. Då borde staten fundera allvarligt på vad det är som hindrar att man gör det helstatligt, som i Danmark, säger hon, och betonar samtidigt att vissa barnsjukdomar tveklöst skulle drabba en filmbransch som vuxit upp med filmavtalet.

–En statlig filmpolitik kan aldrig täcka upp för alla kostnader. Då skulle staten behöva skjuta till en miljard. Det finns förslag på att öka licenspengen till public service med en hundralapp – om SVT kan få sex miljarder på det sättet kan väl filmen få en miljard.

Erik Kristow, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, har avböjt att kommentera de strandade förhandlingarna. Så sent som i början av december sa han dock att ”ett nytt filmavtal är det bästa för branschen och publiken – det ger mest pengar till svensk film. Och det ger branschen en chans att påverka.” Att en borgerlig regering uppskattar att den fria marknaden har stort inflytande över svensk filmproduktion är inget att höja på ögonbrynen för. Det uppfattas däremot som ett problem av många aktörer på filmområdet. Katrina Mathsson, Folkets Bio:

–Eftersom de mesta pengarna kommer från den kommersiella filmbranschen så är det ju naturligtvis också den som sätter mycket av agendan för hur pengarna ska användas.

Biografkedjan SF Bio kontrollerar i dag över 80 procent av den svenska biomarknaden. Därigenom är de också en av de enskilt största parterna i filmavtalet – och tack vare det är deras verksamhet alltså momssubventionerad. De betalar 6 procents moms medan till exempel dvd-branschen betalar 25 procent.

Regissören Måns Månsson fick mycket uppmärksamhet för sin debut, dokumentären H:r Landshövding, som Guldbaggenominerades. För SvD berättar han om när han nyligen visade sin nya film Hassel – privatspanarna, där Lars-Erik Berenett omtolkar sin klassiska roll som kriminalinspektör Hassel, för SF:s programdirektör Sture Johansson, ytterst ansvarig för SF:s repertoar.

–När man gör spelfilm är visning för Sture Johansson startpunkten för allt, har jag förstått. När Sture har sett filmen och gett sitt utlåtande, det är först då man kan börja planera på allvar.

Efter visningen konstaterade Sture Johansson att Hassel – privatspanarna ”inte är en film, det finns ingen genre, det finns ingen målgrupp.”

–Jag kommer att få visa min film i något sammanhang, rent juridiskt måste alla filmer som fått filmstöd gå upp på bio. Men det handlar ju nästan om yttrandefrihet, säger Måns Månsson. Man kan göra hur många filmer som helst, men svenska folket får aldrig en chans att se dem för att en person dikterar vad som funkar. Och ingen distributör vågar göra någonting om inte Sture är med på resan, då blir de motarbetade och får inga biografer, hävdar han.

När SvD ringer upp Sture Johansson, nyanserar han sitt omdöme om Hassel – privatspanarna med formuleringen ”film är ju konst och konst kan man aldrig bedöma.”

–Men om man ser mycket film så vet man vad folk vill ha.

Sture Johansson säger att han gärna visar en smalare film i bara en kopia i Stockholm – om han tycker att den bör få en chans. Sådan specialbehandling får dock inte heller Avalon av Axel Petersén, en film som hyllades av branschtidningen Variety vid världspremiären. SF kommer att köra Avalon i en salong i Uppsala.

–Jag kan inte se att någon människa som lagt pengar på ett biobesök skulle komma ut från den och tycka ”wow!”. Jag förstår faktiskt inte vad som lovordades i Variety. Men man måste fråga sig: Kommer det att finnas någon målgrupp eller är det här en ”festivalfilm”? Play till exempel, den har vunnit priser över hela världen men ingen vill komma och titta på den.

Många talar om dig som en person som i och med SF:s dominans har ett väldigt stort inflytande över hur svensk film når ut till biopubliken?

–Min roll blir så eftersom vi i Sverige tyvärr har fått den här biografsituationen. Jag tar ett jätteansvar för svensk film, jag har varit med hela vägen från Fucking Åmål. Men om en film som En enkel till Antibes ska få sina 100000 besökare, så måste den få gå på biograferna ett tag. Går man in med för många av de experimentella filmer som du har nämnt nu, så tar ju de plats från de filmer som har en möjlighet att nå en publik. Det finns inte publik till alla svenska filmer, menar Sture Johansson.

Här måste man förstås poängtera att SF Bio inte är ålagda att värna om något annat än sin egen avkastning. ”Det är lätt att klaga på SF men de har inget skäl att ändra sig utifrån sin marknadsposition”, som Anna Serner uttrycker det. Och snarast är det väl så att SF får axla ett ansvar för att visa svensk film som de varken vill eller bör ha.

Eva Esseen Arndorff, vd på Triart Film intygar dock att ett nej till biovisning i Stockholm får stora konsekvenser för en mindre aktör.

–Man glömmer lätt bort att vi kvalitetsfilmsdistributörer också lever på kommersiella villkor. Merparten av våra intäkter får vi i Stockholm. När det kommer ett nej, då får vi långsiktiga problem.

I dag kan man via Triarts vod-tjänst se både biovisad film och film som aldrig premiärsatts i Sverige. Som Thomas Vinterbergs Nordiska rådet-vinnare Submarino, en exklusiv vod-premiär som dock inte har rätt till stöd enligt något avtal. I debattartikeln ”Sveriges dåliga filmutbud är ett hot mot demokratin” i höstas krävde Eva Esseen Arndorff och kollegan Mattias Nohrborg bland annat att staten tar ansvar för ”en ny filmpolitik som även inbegriper dvd och digitala visningsformer.”

Motsättningen mellan biobranschen och de parter som vill distribuera film i alternativa visningsfönstren får ibland en närmast ideologisk dimension, där avtalet lyfts fram som ett slags garant för att biografen ska överleva internet. Anna Serner:

–Så är det ju absolut. Men i år har biobesöken ökat med två procent. Och jag tror inte att folk skulle gå mer på bio om man stängde av nätet. Sen finns det smala filmer som Play, en superviktig film ur demokratisynpunkt, men den har precis klättrat över 10000 biobesök. I det läget skulle man vilja ha jättemycket flexibilitet, så att de som följer debatten fick en chans att se den, även om de bor i en liten stad.

Anna Serner syftar på möjligheten till parallelldistribution på bio och vod. En lanseringsform som redan existerar i till exempel USA, men som i Sverige snarast blir en avlägsen framtidsvision om ytterligare ett filmavtal klubbas igenom nästa år.

LÄS OCKSÅ: Därför väntar vi på Alfredsons film - del 1 i artikelserien Filmens framtid

LÄS OCKSÅ: Digitaliseringen slår ut små biografer - del 2 i artikelserien Filmens framtid