Det var på den tiden man fortfarande satte in foton i album. På den tiden det kändes logiskt att bila ner från Östersund en hel natt för att sedan sova lite på en parkering i väntan på att Rockpartys kontor Metropol skulle öppna. På den tiden då 16-åriga Sahara Hotnights spelade på Stora dans. Då Yvonnes niohundrafemtio bleka medlemmar hade förfest på verandan i vår första hyrda Hultsfredsvilla. Pastelliga fotografier i motljus på väg ner till festivalområdet.
Tvärinbromsning. Som om pickupnålen bryskt dras över lp-skivan med ett lika skärande som utdöende ljud. Jag har inte haft Hultsfredspeppen på länge, men så infann sig suget för någon vecka sedan. Empire of the Sun viskade någon, och tanken på Luke Steele och på dammiga converseskor och en smålandsostkaka på området satte på technicolor-läget igen. Men så blir det ingen mer festival.
Nog ligger det någonting i att mina starkaste minnen av Hultsfredsfestivalen är från nittiotalet. Från den tid då musiken absorberades så där intensivt som aldrig senare. Inte underligt att min generation musikskribenter, som fortfarande fläker ut sig på kvällstidningarnas nöjessidor, tycker att festivalen var bättre förr. De nya stadsfestivalerna Peace and love och i synnerhet Way out west, lockar oss som tycker att det känns väldigt civiliserat och förnämligt att kombinera bra musik med asfalt.
Hur sorgligt det än är, är det dags att lämna över budkavlen. Peace and love har, trots att även de haft det krassligt ekonomiskt, lyckats med att marknadsföra sig själv som ”den största svenska festivalen” och skapat en uppåtgående spiral genom att räkna sålda biljetter på ett helt annat sätt än många andra festivaler. Bokningsjätten Live nation har varit brutalare i sina metoder och bokade Foo Fighters till sitt Where the action is som de lade på samma helg som Hultsfredsfestivalen. I och med Hultsfredsfestivalens avknoppning utökar Live Nation sitt bokningsmonopol på svenska festivaler – nu är det, mig veterligen, bara Storsjöyran, bland de stora kvalitetsfestivalerna, som är oberoende.
I början av seklet blommade Hultsfredsfestivalen och man beslöt sig för att satsa på diverse förvisso lovvärda men förlusttyngda kringverksamheter som fastigheten Rock city – ” en mötesplats med företag, föreningar och utbildningar inom musikindustrin”. Sedan 2009 ägs Rock city till 91 procent av Hultsfreds kommun, men på ett år har festivalen inte hunnit bygga upp en ekonomisk buffert igen som kunde ha hjälpt dem att åtminstone klara av 25-årsjubileet.
Samtidigt kan man inte blunda för att årets festival faktiskt bara sålt 5000 biljetter. Det dags att packa ner minnena och tänka att likadana pastellfotografier tas med någon digitalkamera just nu på Peace and love.
