Några kvällar den senaste veckan har jag dragit mig undan med en bok i handen, i bakgrunden skvalar ljudet från tv:n. Bekvämt nedsjunken i en fåtölj, omgiven av andra böcker och med en kopp kaffe vid sidan har jag försjunkit i läsning. Inte särskilt mycket att klaga över egentligen, vilket boken jag läser ständigt påminner mig om, ”Hemlös. Med egna ord” (Situation Stockholm/Pocketförlaget).

Visst, här blir läsaren uppmärksammad på förmånen av en ombonad tillvaro och den sköra balansgång som livet kan vara, men utan att behöva skämmas eller känna skuld. Boken är helt enkelt inte av den sorten. Här finns inga gråtmilda snaror utlagda. Det är uppriktiga och välformulerade berättelser – utan bortförklaringar – av människor vars liv har gått sönder. Det handlar om människovärde, att kämpa i uppförslut, bristande samhällelig solidaritet. Boken, med undertiteln ”Texter av hemlösa människor 1997–2007”, utkom i dagarna. Läs den!

Första numret av de hemlösas egen tidning Situation Stockholm utkom i augusti 1995. Chefredaktören Ulf Stolt berättar i bokens förord hur försäljarna uppmanades att skriva ned sina egna erfarenheter. Motståndet var till en början stort. Sektionen Gatuplanet skapades för de berättelser, dikter, anteckningar och nekrologer som sedan droppade in.

Raine Gustafsson, försäljare vid Hornstull, började skriva dagbok 1998 och hans texter fungerar som ett fästande kitt genom hela boken. Detaljrikt – och för läsaren upplysande – får vi följa de dagliga vedermödorna med att hålla sig ren, få tidningarna sålda, att hitta sovplats och att skydda sig mot rån och överfall.

”Förra året blev jag av med flera pensioner /…/. Den ena gången hade jag somnat på tunnelbanan av trötthet, eftersom jag inte hade någonstans att sova. När jag vaknade hade någon försiktigt känt på mina fickor. Fickan mina sedlar låg i hade någon skurit hål i och petat ut varenda tusen- och femhundralapp. Vad gör man? Kände mig löjlig att jag gått på en sådan grej. Det var kanske därför det kändes förnedrande att gå till polisen och berätta vad som hade hänt.”

Den nu 55-årige Raine skriver fortfarande dagbok från utposten Hornstull. Tommy Erholt medverkade första gången år 2000 med berättelsen om hur han och flickvännen försökte cykla ifrån sina missbruk – ”Påtända började vi cykla mot Uppsala”, och de fortsatte långt norröver på sin odyssé mellan avgiftning och återfall. Erholts berättelse är fylld av kamp, misslyckanden, envishet och hopp.

Annorlunda – och omtumlande – är Susanna Berners tre korta, precisa och drastiskt formulerade nedslag i helvetet: ”Det är inte varje dag man vaknar i Vinterviken, en hamn på Värmdö. Mina löständer ligger en meter bort, folk med ganska bestämda mål ser mig inte. /…/ Fy fan, vilket ruttet jävla läge. Jag är inte bara mamma, jag är skitfull också.”

Orden drabbar, under läsningen, snarare med självkänsla än självömkan.