När regnet föll i Stockholm i onsdags kväll tog jag bokstavligen ett lättnadens andetag eftersom jag inte har kunnat andas på någon vecka. Det har väl undgått få att Sverige varit ockuperat den senaste tiden. Och jag har varit mitt i händelsernas centrum. På tv-nyheterna har meteorologer gravallvarligt visat upp ett Sverige, knallrött från midjan och nedåt.

Den invaderande parten stavas björkpollen och har lyckats sänka påfallande många. Jag är en av dessa rödögda, flämtande, nysande individer som satts ur spel.

Min relation till allergin har pendlat genom åren. Som barn var det pricktester och undvikande av björk, gråbo, katter, damm och nötter som gällde. Men sen växte min allergi gradvis bort och jag tänkte inte längre på den. Vissa återfall har skett. När vi flyttade för fyra år sen rörde jag upp så mycket damm, som letade sig in i mina lungor, att jag låg och pep på natten när jag sov. Min sambo trodde att det var en hund som ylade på våningen ovanför.

Och förra veckan fick jag en rejäl smäll av naturen. ”Vad trevligt med vårväder! Klart vi ska sitta ute!” Rinnande röda ögon och nysningar i världsklass blev belöningen. På fredagen gick det hela överstyr när jag började känna andnöd så jag pallrade mig i väg till läkaren, vilket jag inte var ensam om. Resultatet blev jackpot, beroende på hur man ser det. Jag gick därifrån med fem recept. Så nu har jag en stolt uppsättning av ögondroppar, nässpray, allergitabletter och två olika inhalatorer. Om jag vecklar ut alla instruktionspapper fyller det gott och väl mitt skrivbord. Men på Apoteket meddelade de att Bricanyl 0,5 mg var slut hos leverantören. Jag fick nöja mig med 0,25 mg. Och i måndags dök exakt samma inhalatormedicin upp i Aktuellt med nyheten att den var slut. Vad är det här? Allergivärldens motsvarighet till en åtråvärd Bruce Springsteen-biljett?

Nog undrar man lite hur det här gick till. Varför är så många allergiska mot det vi har naturligt omkring oss? Jag sitter inte på svaret utan väljer att försöka finna något positivt i infernot. Att vara allergiker är att vara del av en stark gemenskap. Det är lite som att hålla på ett lag eller gå en matlagningskurs. Det är rätt trevligt emellanåt faktiskt. Vi håller ihop. Vi pratar pollenprognos-appar och utbyter medicinkurer medan vi snyter oss högt. Vi ger varandra hemsydda råd: ”badda ansiktet med varmt vatten varje kvart”, ”lägg is under hakan för att minska kliandet”.

Nu har helvetet försvunnit för min del. Och jag saknar redan gemenskapen när det var som värst. Tipsen. Kämpandet. Att flämtande kunna snacka lite astmaspray över en kopp kaffe när ögonen rinner. Och nästa gång det smäller är det jag som lägger vantarna på Bricanyl 0,5 mg. Jag ska hänga på låset.