Måndagen den 25 april 1983 bänkade sig hundratals journalister från hela världen på en presskonferens i Hamburg. Den tyska tidningen Stern hade basunerat ut att den skulle presentera tidernas största scoop. Pennorna var vässade, kamerorna blixtrade – stämningen var hög, nästan febrig.

Redan på fredagen hade Stern skickat ut det sensationella pressmeddelandet: Adolf Hitlers dagböcker hade påträffats. Under helgen som följde tryckte tidningen upp en tjock bilaga om upptäckten i över två miljoner exemplar.

Sterns chefredaktör såg ut över publikhavet och gnuggade sina händer i förtjusning. Tidningen hade redan tjänat två miljoner dollar på att sälja historien vidare till andra magasin. Mer pengar var att vänta.

Presskonferensen kunde visserligen ha börjat bättre. I stället för entusiastiska frågor och lovord hördes kritiska utfall. Vilka var bevisen för att dagböckerna verkligen var äkta? Både ifrågasättande journalister och historiker på plats höjde sina röster.

Historikern tvekade

Chefredaktören kände sig dock lugn. Vid sin sida hade han den ansedde brittiske historikern och Hitler-experten Hugh Trevor-Roper, som kunde intyga dagböckernas äkthet. Århundradets nyhet var därmed tryggt förankrad i forskarvärlden.

Men när historikern blev ombedd att bemöta journalisterna sa han inte alls vad som förväntades. I stället mumlade han osäkert att den vetenskapliga bevisningen ”…äh, hade kanske nödvändigtvis, i viss mån, offrats för kravet på ett journalistiskt scoop”.

Trevor-Roper, som först trott på dagböckernas äkthet, hade nämligen börjat tvivla de senaste dagarna, sedan han förstått att Stern fört honom bakom ljuset. Men han var inte den ende som blivit grundlurad, det hade även tidningens redaktion blivit. Århundradets scoop hade i ett slag förvandlats till en av historiens största bluffar.

Dramat hade två huvudpersoner; den ene hette Konrad Kujau och var en förslagen förfalskare av bland annat naziobjekt, den andre var Stern-journalisten Gerd Heidemann.

Journalisten Heidemann var en hängiven samlare av minnessaker från andra världskriget. I början av 1980 hade han försökt sälja sin båt ”Carin II” som en gång i tiden tillhört chefen för Luftwaffe, nazisten Hermann Göring. Heidemann kom då i kontakt med en antikhandlare som påstod att han hade en volym av Hitlers dagböcker i sin ägo. Det fanns mer att hämta, menade antikhandlaren, 26 stycken som skulle ha skrivits mellan åren 1932 och 1945.

Flygplanet störtade

Dagböckerna skulle enligt antikhandlaren ha förts med flygplan från Hitlers bunker i Berlin till Sydtyskland under krigets sista dagar – men olyckligtvis hade planet störtat i landets östra del. En general i östtyska armén hade så småningom lyckats komma över böckerna och hade nu smugglat ut dem till sin bror som bodde i Västtyskland. Den påstådde brodern var dock ingen mindre än bedragaren Konrad Kujau – för dessvärre var hela historien påhittad.

Kujau hade kommit över några gamla anteckningsböcker, och fått idén att skriva ned Hitlers fiktiva dagbok för första halvåret 1935 i dem. Som underlag hade han en samling med Hitlers tal, utgiven av historikern Max Domarus. Förfalskningen sålde Kujau till den antikhandlare som journalisten Heidemann senare kom i kontakt med när han försökte sälja sin båt.

Man kan lätt föreställa sig Konrad Kujaus reaktion när han med antikhandlaren som mellanhand erbjöds drygt två miljoner mark av Heidemann för alla årgångar av dagboken. Det var en svindlande summa för en småfifflare som Kujau, över elva miljoner kronor i dagens penningvärde.

Under de följande två åren hade Kujau fullt upp med att producera de falska dagböckerna. För att få tid att skriva dem hävdade han att varje dagboksvolym måste smugglas ut en och en från den påhittade brodern i Östtyskland.

Fläckade bladen med te

Kujau använde en gammal tysk handstil och fläckade sedan bladen med te för att de skulle se gamla ut. För att ge texten en mer personlig prägel lade han ord i Hitlers mun, som ”Måste skaffa biljetter till Olympiska spelen åt Eva” eller ”Mötte alla ledare för stormtrupperna i Bayern. Gav dem medaljer. De lovade livslång trohet till Führern med tårar i ögonen. Vilken fantastisk skara män!”.

På dagböckernas framsida tryckte Konrad Kujau fast gyllene initialer i gotisk stil. Som tur var märkte ingen att det stod F H i stället för A H. Allt medan förfalskaren slet med detta arbete levde journalisten Heidemann lyxliv för de pengar han fått i förskott av Stern för sin världssensation.

Hur kunde då tidningen gå på denna bluff, som skulle kunna ha varit så enkel att avslöja?

Heidemann hade faktiskt inte fått stöd för sin nyhet av de andra journalisterna på Sterns redaktion, där hade han bara mötts av skepsis. Men när han i stället vänt sig till tidningens ägare hade de blivit eld och lågor. De beordrade redaktionen att ta sig an Heidemanns ”scoop”, och därmed var all tveksamhet som bortblåst, i alla fall officiellt.

Stern begick två misstag

Rent faktiskt begick tidningen i huvudsak två ödesdigra misstag. Redaktionen lät tre handstilsexperter titta på dagboksanteckningarna, men två av dem jämförde handstilen med andra förfalskningar som Kujau gjort.

Hur detta kom sig är oklart, men kanske var Heidemann så naiv att han bad Kujau om jämförelsematerialet. Eller så visste Heidemann hela tiden om att det hela var en bluff, och var alltså i maskopi med Kujau redan från början. Den tredje experten, som kontrollerade handstilen i de förfalskade dagböckerna mot Hitlers verkliga handstil, menade hur som helst att dagboken var äkta.

Den andra missen som Stern gjorde var att tidningen inte ansåg sig ha tid att invänta polisens tester, som skulle ha kunnat visa om dagböckerna var autentiska eller inte.

När Stern presenterade materialet för historikern Trevor-Roper häpnade han över att det var så stort. Han litade dock på Sterns osanna uppgift om att man hade koll på varifrån dagboken kom. Sedan han dessutom fått höra oriktiga uppgifter om att tidningen kemiskt låtit testa papperet och bläcket bedömde han dagböckerna som äkta.

Men omkring två veckor efter presskonferensen kunde det tyska riksarkivet konstatera att samtliga dagböcker var förfalskningar. Blekmedlet och fibrerna i pappersbladen var från tiden efter kriget, och bläcket var modernt och köpt i en vanlig konstnärsbod. Åtminstone en av initialerna som framsidorna pryddes med var av plast.

Man förstod också att Kujau hade använt sig av Max Domarus bok – de tal av Hitler som Domarus inte hade med i sitt verk fanns inte heller med i dagböckerna. Och i de fall då det förekom felaktiga uppgifter i Domarus bok så var dessa även med i dagboken.

Katastrof för Stern

Det som skulle ha blivit en kassako för Stern slutade i ekonomisk katastrof, troligen kostade bluffen tidningen omkring 19 miljoner mark om man räknar in kostnader för Kujaus arvode, Heidemanns bonus samt avgångsvederlag för de redaktörer som fick sluta på grund av skandalen. Det motsvarar över 110 miljoner kronor i dagens penningvärde.

För Heidemann och Kujau resulterade bedrägerihärvan i ett två och ett halvt år långt fängelsestraff.

År 2002 hamnade Heidemann återigen i hetluften, då det kom fram uppgifter om att han varit agent för den östtyska säkerhetspolisen

Stasi. Kujau, som avled år 2000, blev efter frigivningen från fängelset tv-kändis – som ”förfalskningsexpert”.

Britter hittade på en egen människoart

Nazisterna var inte ensamma om att vara besatta av pseudo-vetenskaplig raslära. Under de första decennierna av 1900-talet vurmade många vetenskapsmän, även här i Sverige, för rasteorier som vi i dag vet är helt felaktiga. I England gick man så långt att man uppfann en egen människoart – och det sägs att Sherlock Holmes ”pappa”, sir Arthur Conan Doyle (bilden till vänster), låg bakom bluffen.

Denna udda evolutionsmyt tog sin början för omkring 100 år sedan, i ett grustag i närheten av godset Barkham i Piltdown i södra England. En dag när amatörgeologen Charles Dawson promenerade förbi några arbetare som jobbade intill vägen, sträckte de fram ett skallfragment som de hittat. Han blev genast intresserad. Tänk om detta kunde vara en bit skelett från den felande länken mellan apa och människa? I Tyskland och Frankrike hade delar av neandertalare hittats, men England hade än så länge inte haft något att komma med.

Fyndet var så pass fascinerande att Dawson själv påbörjade en utgrävning i grustaget. Ett par år senare, i början av 1912, kallade han till sig vännen och fossilexperten Arthur Smith Woodward, som var verksam vid det som i dag är Natural History Museum i London. Sammanlagt hittade de nio skallfragment. Dessa sattes ihop med en primitiv käke som också grävts fram på platsen.

Den felande länken

Rekonstruktionen motsvarade precis dåtidens förväntningar på den felande länken – en halvmänniska med mänskligt format kranium, men med djurisk käke. Darwins teori att människan och aporna hade en gemensam anfader var därmed bevisad!

Dateringen av mannen var snabbt avklarad med hjälp av några tänder från däggdjur som också upptäckts vid sidan av skallfragmentet, och därför ansågs samtida med detta. De uppgrävda däggdjurständerna jämfördes med tänder från utdöda djur i museets samlingar, och det med häpnadsväckande resultat. En av tänderna visade sig komma från en stegodon, ett elefantdjur som enligt Woodward hade levt i trakterna av Piltdown för 400 000 år sedan. Alltså måste skallfragmentet vara lika gammalt och därmed stod det klart att man med bred marginal hade hittat Englands äldsta invånare.

I december 1912 spreds den sensationella nyheten om den felande länken i världens alla tidningar. Arten uppkallades efter sin upphittare och fick det latinska namnet ”Eoanthropus dawsoni”, men fyndet blev mer känt som Piltdownmänniskan.

Denna påstått uråldrige herre levde på sitt rykte ända fram till 1940-talets slut, då några forskare tog sig en ny titt på kvarlevorna. Expertteamet kom fram till att benbitarna och djurtänderna blivit både kokta och fläckade för att de skulle se lika gamla ut. Den primitiva käken visade sig tillhöra en orangutang, som fått tänderna nedfilade.

Forskarna förstod att skallfragmenten inte alls var så gamla som tidigare påståtts, men det skulle dröja till 1989 innan en kol-14-analys gav vid handen att kraniet inte var mer än 1 000 år gammalt.

Vem låg bakom bluffen?

Vem var då skojaren bakom denna pinsamma vetenskapsbluff som skakade världen?

Dawson hör naturligtvis till de huvudmisstänkta, men även en manlig kollega till fossilexperten Woodward kan ligga bakom förfalskningen.Dennes väska hittades 1978 på vinden till Natural History Museum och i den låg djurben och fossiler som var ”antikbehandlade” på samma sätt som Piltdownmänniskan.

Eller kan den skyldige ha varit författaren till böckerna om Sherlock Holmes? Sir Arthur Conan Doyle bodde inte långt från Piltdown och var med i samma arkeologiska sällskap som Charles Dawson. Samma år som upptäckten av Piltdownmänniskan presenterades kom hans bok ”The lost world” ut. Boken handlar just om apmänniskor som överlevt in i modern tid.

De som tror att Conan Doyle var den skyldige bakom bluffen menar att hans motiv skulle ha varit att ge forskarvärlden en näsbränna. Författaren kände sig nämligen utsatt för hån av olika vetenskapsmän, som inte gillade hans vurm för ockultism och påstådda förmåga att kunna tala med döda. Genom att placera ut benbitarna i grustaget i Piltdown skulle han lära dem en läxa.

Vem, eller vilka, som låg bakom den påhittade människoarten lär vi aldrig få veta. Men minnet av Piltdownmänniskan lever i alla fall kvar på orten där han påstods ha hittats, inte minst i form av den ölrestaurang som ligger i närheten av ”fyndplatsen” – The Piltdown Man Pub.

Nazisterna utnyttjade ”Sion vises protokoll”

En av de märkligaste förfalskningar som gjorts, och som i nazisternas händer fick fruktansvärda konsekvenser, är ”Sion vises protokoll”. Detta falska dokument kom att bli en grundsten i den nazistiska ideologin, och rättfärdigade därmed brotten mot judarna och Förintelsen.

”Sion vises protokoll” publicerades första gången i Ryssland i början av 1900-talet. Det påstods ha blivit nedtecknat under den första sionistkongressen som hölls i Basel 1897. I dokumentet fanns en plan över hur judarna skulle bli världens härskare – bland annat genom att ta kontroll över globala finanser, sprida epidemier och underminera kristendomen.

Protokollen fick snabbt avsedd verkan. I tsarens Ryssland sågs judar som syndabockar. Vissa menade att de låg bakom neder-laget i kriget mot Japan 1904–1905 och senare ryska revolutionen.

Men redan 1921 kunde en brittisk journalist på The Times avslöja att ”Sion vises protokoll” var en bluff. I själva verket var texten ett plagiat på en bok som skrevs redan 1864 – men i den var det Napoleon III som attackerades, inte judarna. Vem eller vilka som låg bakom ”Sion vises Protokoll” är inte klarlagt. Mycket tyder dock på att det var den ryska hemliga polisen, Ochranan, som hade hittat på det hela.

Trots att avslöjandet blev känt i hela världen utnyttjade Adolf Hitler falsariet i sin bok ”Mein Kampf” (som kom ut 1925–26). Hitler menade att judarnas karaktär, verksamhet och mål avslöjades i texten.

Dessvärre har ”Sion vises protokoll” ännu inte förpassats till historiens skräphög, utan används fortfarande av antisemiter.

Stenjätte ”hittades” i Cardiff

1869 fann några män som skulle gräva en brunn något som såg ut som en förstenad jätte i marken i Cardiff i USA. Den tre meter långa stenfiguren ställdes snabbt ut till allmän beskådan, som ett bevis för att Bibelns utsaga om att jättar en gång levat på jorden var sann. Snart visade det sig dock att en tobakshandlare vid namn Hull hade låtit tillverka jätten och sedan sett till att den ”hittats” på hans kusins mark.

”Caesar” skrev på franska

Vrain Lucas var en riktigt fräck förfalskare som på 1860-talet prånglade på en intet ont anande professor i franska vetenskapsakademin tiotusentals dokument skrivna av historiska kändisar, som Kleopatra (bilden) och Julius Caesar. Märkligt nog reagerade inte professorn över att texterna var författade på franska.

Svenskamerikan
grävde upp falsk runsten

Våren 1898 sade sig nybyggaren Olof Öhman ha hittat en runsten på sin mark i Kensington i Minnesota. Runorna berättar om ”8 göter och 22 norrmän” som landsteg i trakten. Stenen är daterad 1362, men hur kommer det sig då att det finns prickar över runan för ”A” (så att det blir ett Ä), när markeringar över bokstaven A inte började användas förrän på 1500-talet?

Även dateringen förbryllar. Under medeltiden var man omständlig när man skrev årtal, och i stället för att ange 1362 med ett slags runsiffror borde det ha stått något i stil med ”då det var ettusentrehundrasextio vintrar och två från Guds födelse”.

Om stenen vore äkta skulle det bevisa att skandinaviska sjömän fortsatt att segla till Amerika 300 år efter det att Leif Eriksson nått Vinland, och framförallt att de seglat dit mer än 100 år före Columbus.

Men 2004 avslöjades stenen som falsk. Då uppmärksammade en svensk forskare två papper med runor, skrivna i Dalarna på 1880-talet. Där kan man se samma typ av runor och ”runsiffror” som på Kensingtonstenen, som förmodligen tillverkades vid ungefär samma tid.

”Konstantinska donationen”
var ett påhitt av kyrkan

”Konstantinska donationen” från år 324 gav påvarna andlig och politisk makt över hela Västrom — de hade till och med rätt att utse kejsare. Allt skulle ha börjat med att den östromerske kejsaren Konstantin ville tacka påven Silvester I för att han botat kejsaren från spetälska. Tackgåvan var mycket generös: förutom kontroll över Västrom skulle påven och alla hans efterträdare få herravälde över enorma markområden i Judeen, Grekland, Asien och Afrika.

Men gåvan var för bra för att vara sann och det blev stor skandal när det under 1400-talet blev känt att det hela var en jättelik bluff - medeltidens största bedrägeri. Fusket avslöjades av en italiensk präst 1440, sedan denne gjort en analys av latinet i dokumentet och insett att texten omöjligt kunde vara nedskriven på 300-talet.

I själva verket var dokumentet en förfalskning från 700-talet, gjord vid en tid då katolska kyrkan förtvivlat kämpade om den världsliga makten i Europa.