Det är något magiskt med Daniel Craig. På fem sekunder har han charmat hela sviten på Grand hotel, från den svartklädde manlige filmtidningsjournalisten till en kvinna i 60-årsåldern från Göteborgsposten. De ljusblå ögonen lyser av munter självironi när han skojar om sin skadade högerarm – i stödband efter en axeloperation – och hälsar med vänsternäven.

För några år sedan var Craig en hatad man. Bondälskarna rasade mot att producenterna hade valt en blond teaterskådis som erkände öppet att han kände sig illa till mods i närheten av skjutvapen. Men Casino Royale blev en succé – den mest inkomstbringande Bondfilmen någonsin – och Craigs oborstade spel förde Bond in i 2000-talet.

– Jag måste förhålla mig så filosofiskt som möjligt till hela grejen. Den första filmen blev en sådan enorm succé, men jag räknat inte med att den här ska funka lika bra bara på grund av det. Vi måste ständigt bevisa att vi kan.

Daniel Craig är en annan sorts Bond än sina filmstjärneföregångare. Han hade jobbat som skådespelare i nästan 20 år innan han fick rollen, bland annat i lågbudgetfilmer där alla inblandade hade inflytande över slutresultatet. Och trots att Quantum of solace hade en budget på närmare två miljarder kronor har han fortsatt i samma stil.

– För mig är det en normal process, att vara inblandad från början och kasta in mina idéer. Jag har fått se filmen i alla dess stadier - grovklippt, utan musik, med musik.

Regissören Marc Forster – mest känd för stämningsmättade dramer som Monster’s ball och Flyga drake – tackade ja till jobbet på grund av Daniel Craig.

– Både jag och Daniel kommer från indiefilmen och har liknande inställning och känsla för estetik. Jag kände att vi kunde göra något intressant ihop. För mig var det väldigt viktigt att vi två satte oss ner tillsammans och kom underfund med hur vi såg på filmen. Vi jobbade tillsammans på manuset i flera månader.

Resultatet är större fokus på karaktärerna och mer djuplodande teman som hämnd och spionens roll i en värld där gränserna mellan ont och gott blir allt svårare att skönja. Men Bond är ändå Bond – i viss mån har Craig och Forster fått anpassa sig till publikens förväntningar på högoktanig action, exotiska miljöer och vackra människor.

– Det är som att jobba under politisk censur och ändå försöka nå ut med sitt budskap. Jag måste jobba inom ramverket som är Bondfilm men ändå göra en film som är min. Jag har filmat den som en konstnärlig film, en karaktärsdriven film, men ramverket gör den ändå kommersiell, säger Marc Forster.

– Actionbiten finns där – det är ju en Bondfilm – men den måste gifta sig med historien för att det ska fungera. Annars kan man lika gärna göra två olika filmer, säger Daniel Craig.

Hur tror du att din Bondtolkning har förändrat hur publiken ser på honom?

– Jag hoppas att jag har gjort Bond mer tillgänglig för fler människor. Men tiden får utvisa hur det står sig, om filmerna håller.

Vad har ni för gemensamma värderingar, du och din version av Bond?

– Han dödar människor för brödfödan och det omintetgör en del kopplingar mellan oss (skratt). Men jag gillar hans lojalitet. Och han strävar efter att göra rätt, något som jag också gör i mitt liv. James Bond är en exploderande idé – förhoppningsvis en god idé.