När hon först såg texterna Mikael Wiehe kom med reagerade hon med skräckblandad förtjusning. Det var Leonard Cohen, samtidigt inte. På svenska och i en annan kontext, det var ju hon som skulle sjunga dem, betydde de plötsligt något helt annat. För att inte tala om den religiösa symboliken, som nu framstod som närmast dyster.

– Vi har ju inte de religiösa termerna med modersmjölken här, så på svenska känns de tunga på ett sätt som jag inte tror att de gör på engelska, säger Ebba Forsberg.

Det högstämda gjordes vardagligare. ”Bikta sig” blev till ”berätta” och Joan of Arc, alltså Jeanne d'Arc, fick heta Johanna från Orleans.

– Det var Mikael som kom med det förslaget. Johanna kan man ta till sig. Med Jeanne d'Arc får man det här avståndet igen, det som Cohen tar bort genom att göra henne till en människa, en sökande kvinna. Sen är Jeanne d'Arc dessutom omöjligt att sjunga.

Vi har träffats för att prata om covers, men Ebba Forsberg är lite obekväm med begreppet så efter ett tags tvekande bestämmer vi oss för att kalla det tolkningar i stället.

– Jag har spelat covers också, då och då, men för mig är det en helt annan sak.

En helt annan sak än att fördjupa sig helt i en artist och göra hans låtar till sina, dessutom på svenska, som på nya skivan Ta min vals, Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen.

Hon har en relativt lång karriär bakom sig, först som körsångerska bakom exempelvis Peter LeMarc, senare som singer/songwriter med eget material på engelska. 2007 gav hon ut skivan Dylan på svenska, tillsammans med Mikael Wiehe. Men Cohen ligger henne varmare om hjärtat och hon återkommer flera gånger till vilken musikalitet och på samma gång mänsklighet han utstrålar. Ett självklart val alltså, samtidigt oerhört svårt. Bland de låtar hon valt finns till exempel Hallelujah. Hur gör man den en gång till? Är inte det lite som att spela in ytterligare en version av Summertime?

– Jo, men det kommer en dag när någon spelar in också den, en gång till, och uttrycker något. Det är det som är så häftigt med musik, man undrar om inte allt är gjort snart, men så dyker det alltid upp någon och gör något nytt.

Ebba Forsberg jämför med att man i århundrade efter århundrade fortsätter att omtolka Shakespeare, eller hur man så sent som på 60-talet inte hade alls samma syn på originalitet inom musikvärlden, hur samma låtar spelades in av mängder av artister, världen över.

– Men det får naturligtvis inte bli upprepning, samma låtar en gång till fast sämre. Just med Cohen finns det dessutom alltid en risk att det blir teater, mer Rikard Wolff än Ebba Forsberg, för texterna är så ambitiösa.

För att undgå den fällan vill hon lära känna texterna så väl att hon kan sjunga dem och beröra utan att behöva ta till de stora gesterna.

– Man måste utplåna originalen. Det går till så att jag sjunger låtarna om och om igen, det kan ta flera månader. Till slut finns bara mina versioner kvar och jag har glömt Cohens. Först då kan jag sjunga texterna och verkligen känna dem.

Texterna. När det gäller Cohen fokuserar man lätt på dem. Men en lyckad tolkning handlar naturligtvis minst lika mycket om musiken. Här bestämde Ebba Forsberg själva förutsättningarna men inte detaljerna.

– Jag valde ju musiker utifrån hur jag ville ha det och de fick inte välja instrument själva. Inga stråkar till exempel. Jag ville inte heller att det skulle bli poppigt och modernt. Det skulle kännas som jag upplever Cohen, musikaliskt brett och mänskligt.

När bandet kom till studion fick de bara höra de hemmainspelningar Ebba Forsberg hade gjort av låtarna, första versen och ett par ackord in i refrängen, sedan stängde hon av bandet och de började spela in.

– Då tassade alla omkring och var väldigt lyhörda. Jag ville att det skulle låta så, fattigt men jävligt begåvat.