Inför Oscarsgalan hade Coen-brödernas No country for old men och Paul Thomas Andersons There will be blood åtta nomineringar var. Två filmer om excentriska, manliga psykopater - Javier Bardem och Daniel Day-Lewis - som kallblodigt krossar alla som råkar komma i deras väg. Det visade sig att Oscarsjuryn skulle fastna för Coens variant av cynism; No country for old men blev Bästa film, Javier Bardem och hans frisyr fick välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll och bröderna fick även pris för Bästa regi och Bästa manus efter förlaga.

Ethan och Joel Coens gemensamma karriär sträcker sig över mer än 20 år, de har många originella filmer i bagaget men har bara varit Oscarsnominerade två gånger tidigare; för Fargo 1996 (fem nomineringar) och för O brother, where art thou? (en nominering). Fargo gav dem en Oscar för Bästa originalmanus och Bästa kvinnliga huvudroll (Frances McDormand).

No country for old men är inte tungfotad som främsta konkurrenten There will be blood och är konstnärligt ett steg tillbaka i rätt riktning efter brödernas senaste, den tramsiga Ladykillers från 2004. Ska man se till hela deras intressanta filmografi, skulle åtminstone jag hellre ge Bästa film-statyetten till just Fargo, där cynismerna balanseras med mycket mer coensk galghumor och känns mindre manierad.

Oscarsjuryn värdesätter stora gester, vilket framkom med all önskvärd tydlighet när det gäller skådespelarpriserna. Att Daniel Day-Lewis belönades för rollen som oljemannen Daniel Plainwiew i There will be blood var ingen stor överraskning för någon, speciellt inte för vadhållningsfirmorna. There will be blood har varit enormt omtalad sedan den sena USA-premiären i julhelgen (här gick den upp i fredags) och det är Day-Lewis som bär filmen på sina axlar. Hans tvinnade mustascher och maniska blick syns i så gott som varenda bildruta. Det paradoxala är att hans kraftfulla rolltolkning kväver resten av filmen; den fick bara utdelning på ytterligare en av nomineringarna, Bästa foto för Roger Elswitt.

Att statyetten för Bästa kvinnliga huvudroll gick till Marion Cotillard för hennes hysteriska tolkning av Edith Piaf i La vie en rose är mindre självklart, där hänger allt på rollprestationen - det är ingen minnesvärd film. Men man ska inte tolka Oscarsgalan som en slags best of av filmåret som gått, det handlar mer om amerikansk smak och påkostat lobbyarbete, det gjordes naturligtvis andra och bättre kvinnliga insatser under 2007 (som knappast kom i närheten av några nomineringar). Jag tillhör inte Junos fanclub, men det hade väl trots allt känts lite fräschare att ge Ellen Page priset.