Visst låter det daterat att zappa framför tv-apparaten. Men det är enda sättet att överleva en morgon med nyheter. Jag brukar vakna med P1 Morgon, kravla mig upp till Gomorron Sverige, Nyhetsmorgon på TV4 och Vakna med the Voice.
För att överhuvudtaget stå ut blir det snart CNN, BBC, Sky News och Al Jazeera. Hur så många kanaler kan ha anammat ett så liknande koncept av tvångsmässig upprepning är en gåta. Eller om det är ett nygammalt medielandskap jag bevittnar varje morgon.
Igenkänningsfaktorn är nog så viktig och även om programledarna varierar så dyker ju förr eller senare TV4:s Jenny Östergren och Steffo Törnquist upp och så kastas vi mellan aktuell intervju (oftast kungabröllopsorienterat nu för tiden), ekonomi, sport och så väder, där de pratar mer om nederbörd i fjällen än i Stockholmstrakten där större delen av Sveriges befolkning bor.
Detta upprepas i Gomorron Sverige, ofta med sportpanelen på måndagar exakt samma tid så man får lust att twittra om kreativitet och mångfald. Men det låter jag bli. Istället tittar jag på Ceci- lia Gralde som läser Rapport-nyheterna varje halvtimme. Nog så bra men ständigt samma nyheter. Likadant i P1 men där tussar de ihop kontrahenter i en aktuell debatt, som verkligen är bra men bara får pågå i sju minuter. Snälla, utöka tiden. Strunta i halvåttasändningen av nyheterna!
En sak som förundrar mig är all tid som samtliga nyhetsprogram lägger ner på att beskriva exakt vad som händer. Som häromveckan när det var generalstrejk i Grekland. I P1 Morgon räknar korrespondenten upp alla som ska drabbas och till slut inser jag att jag måste upp ur sängen för att irritationen ska släppa över att de inte ägnar mer åt att berätta om varför de strejkar.
När Israel kör över alla diplomatiska spelregler som finns och förolämpar USA:s vicepresident Joe Biden får jag veta överallt att USA fördömer Israel men inte en analys om varför. Till slut hamnar jag på Al Jazeera som förklarar att det beror på att Israels premiärminister Netanyahu förödmjukats av en falang som står till höger om honom. Åtminstone ett försök till analys. Något som andra kanske skulle försöka istället för att bara rapa upp vad som händer utan sammanhang.
Jag zappar till Paul Haukka, Jakob Öqvist och Josefin Crafoord på the Voice på kanal 5 som småpratar och storskvallrar. Roligast är det när Crafoord med stora ögon utbrister ”Är det saaaant?” om något, som att Sandra Bullocks man varit otrogen.
Lugnast blir jag när Sky news med Eamonn Holmes är i rutan, särskilt med hans fantastiska bisittare och nyhetsuppläsare Charlotte Hawkins. Hon kan sitta med sin dator i knäet och berätta om sin hund och plötsligt förvandlas till världens mest professionella nyhetsuppläsare med det där brittiska uttalet som får vilken nyhet som helst att verka intressant.
Till sist kör CNN stora morgonintervjuer med Lady Gaga och Carly Simon och allt känns bra igen.
