CMR:s uppmaning till bojkott utlöste en omfattande och hätsk debatt i medier och på bloggar. De flesta debattörer var mycket kritiska till CMR, vars anklagelser mot reklamen uppfattades som löjeväckande. Sommaren 2005 övergick kritiken i en hård medie­granskning av CMR och dess verksamhet, som indirekt ledde till att organisationen efter valet i september förlorade sitt statliga stöd.

I den nyutkomna boken ”Fallet Nogger Black”, utgiven av tankesmedjan Agora, undrar författarna Oscar Pripp och Magnus Öhlander hur det kunde komma sig att en okänd organisations tämligen harmlösa uppmaning till bojkott kunde väcka ett så starkt engagemang, ja till och med indig­nation, hos så många männi­skor. De söker svaret i en analys av hur rasism uppfattas i svensk offentlighet och finner att CMR överskred en gräns genom att utmana det ­dominerande synsättet om rasism. Detta synsätt, menar Pripp och Öhlander, bygger på uppfattningen att riktig rasism tar sig uttryck i avsiktliga, otvetydiga handlingar i kulturella sammanhang som präglas av negativa attityder mot svarta. Detta förhållningssätt är i sin tur sammanflätat med en självförståelse enligt vilken svenskhet och Sverige präglas av antirasism, humanism och tolerans.

CMR utmanade i sin kritik av Nogger Black-reklamen både det i Sverige dominerande synsättet på rasism och den svenska självbilden. De konstaterade nämligen att GB inte är explicit rasistiska, men att deras ­reklam implicit bygger på och ”ger nytt liv åt” rasistiska stereotyper. GB var sålunda varken avsiktligt ­eller otvetydigt rasistiska i sin reklam, men reklamen gav ändå uttryck åt en dold och delvis omedveten maktordning i det svenska samhället. Pripp och ­Öhlander konstaterar att en sådan maktordning tar sig uttryck på en mängd olika sätt, varav vissa (som Nogger Black-reklamen) är omedvetna och tvetydiga medan andra (som diskriminering på arbetsmarknaden) är mer uppenbara. Detta leder dem till slutsatsen att CMR trampade på en mycket öm tå: genom att anklaga ett väletablerat företag för rasism utmanade man en nationell självbild av svenskar som ett särskilt tolerant folk. Pripp och Öhlander menar också att CMR klev över en särskilt känslig gräns just genom att attackera en GB-glass – en nationell symbol för den svenska sommaren.

”Fallet Nogger Black” är intressant och tankeväckande läsning, och visst ligger det något i att vi svenskar ofta ger uttryck för en oförtjänt självgod uppfattning om vår förmenta humanism och tolerans. Ändå känner jag mig inte övertygad om att debatten om lakritsglassen bara handlade om rasism och en förljugen svensk självförståelse. Närmare till hands ligger nog förklaringen att de flesta människor vill kunna äta vilken glass de vill utan att bli anklagade för att under­stödja rasistiska makthierarkier. Irritationen över sådan kritik övergår lätt i indignation om det framkommer att avsändaren av budskapet är en statsfinansierad ”ideell” och ”politisk oberoende” åsiktspolis, som ”råkar” predika socialistisk samhällsteori om dolda maktstrukturer.

Joakim Molander är fil dr i filosofi.