Kanske blev svenskan det språket, han vet inte. Fortfarande efter 18 år i Sverige letar han efter nya språkliga marker att utforska.

–Jag vill kunna beskriva träden så det betyder något för svenskarna. Ni har så många ord för jorden, krypen, myrstigarna, och era oändliga marker, som minsta barn på dagis kan. De orden hungrar jag efter.

Cletus Nelson Nwadike är poet. Och fritidsledare, ständigt sagoberättande.

När vi kommer hem till honom, till lägenheten på övervåningen i en villa i Aneby i Småland, har han just kommit från jobbet. Medan han sköljer jordgubbar åt oss i sitt kök berättar han om miraklet som hände dagen innan. Pojken som behövde en stunds ro undan fotbollsleken, och lutade sig mot honom.

–Det var en känsla som jag inte kan beskriva på svenska. Men den var svaret på mina frågor.

Vilka frågor?

–På om det är här jag ska vara, på vad som är viktigt. Utan att han visste det gav pojken mig ett nytt liv.

Han skrattar stort och plockar fram trefärgad glass, sådan som hans egna två barn gillar.

Att börja skriva på svenska var inget beslut Cletus Nelson Nwadike själv fattade.

–Efter en 5–6 år i Sverige kom dikterna till mig på svenska. Som ”När jag sov tjuvläste Gud dikterna i mitt hjärta” i första diktsamlingen En kort svart dikt. Orden bara fanns där.

Hans första språk var ibo, född i iboland, barn under Biafrakriget. Det vi minns från 60-talets tv-­bilder – kriget, massakrerna och den följande svältkatastrofen – var hans småpojksvardag.

Familjen flyttade till norra Nigeria och han lärde sig tala hausa. Men varken ibo eller hausa blev hans skriftspråk, utan det var engelskan, skolspråket, fast en pidginvariant. Ingen riktig engelska, säger han.

För Cletus Nelson Nwadike har engelskan aldrig varit ett alternativ att skriva på. Det är inte ett intellektuellt ställningstagande. Motviljan är känslomässig, han kan inte använda det språket, maktens och förtryckets språk, till sina dikter.

Hans politiska ställningstagande ledde till flykten, som slutade i Malmö.

–Efter ett år här läste jag Pär Lagerkvist och Harry Martinson. Fuskläste, men kunde förstå ganska mycket. En man på flyktingförläggningen sa åt oss att gå till bibblan: ”Det är där det händer”. Det var poesiuppläsning. Kom in, kom in, sa de och vi låtsades att vi fattade.

”Ångest, ångest är vår arvedel”, hörde han från podiet.

–Vad var det? Vi slog i kompisens lexikon. Anguish. Aha. Inheritance. Wow. Och så där höll vi på, la ihop två och två.

En kort svart dikt, den första ­boken, kom 1998, efter åtta år i Sverige, och har följts av tre till. Kritikerna har tagit honom till sig, och han är också en efterfrågad gäst på poesikvällar.

Men det tog nog tio år innan han fann laddningarna, valörerna. Och han kämpar fortfarande. Hans eget ibo är ett språk som förmildrar. Medan svenskan är tuffare, mer avslöjande, tycker han, med ord med stora betydelser.

–Som om någon har tänkt bakom varje ord.

Han har kommit att tycka om det. Tjuvlyssna är ett ord han gillar. Men på ibo skulle man inte säga så, utan uttrycka sig mer som smyglyssna.

–Solidaritet, säger han plötsligt. Det är ett väldigt svenskt ord. Stort och vackert, kan gälla hela världen. På ibo är det ett litet ord, handlar om byn.

Pappa var i princip analfabet, men sa: Skriv, Cletus, skriv. Och han ville gärna ha med sig sin äldste pojk Cletus, som just kunde läsa och skriva.

–Han var tvungen att ha min hjälp, skulle man säga i Sverige. Men ibo behandlar de gamla milt, så där skulle man säga att han tog mig med för att det var bra.

Han tänker på både ibo och svenska och en del engelska ord smyger sig in i hans sjungande svenska. Men drömmer gör han oftast utan ord.

Fördelen med svenskan är att den inte är belastad, språket föds på nytt för honom hela tiden. Svårigheten är att hitta precis rätt. Känsloorden är svåra, och som poet strävar han i stället efter bilderna – bilden av sorg, glädje, ledsnad. Och att uttrycka det fördolda, allt som inte står i orden. Kanske, säger han, har det gjort att han hållit sig till poesin. Prosan kräver något annat.

–Det är en stor skillnad i ibo och här. I Nigeria ser jag att du är ledsen och jag tror på dig. Här i Sverige ska man sätta ord på det.

Ordet älska, det tar man nästan inte i munnen på ibo. På ibo tycker man om. Och att säga att man älskar något, nej, det går inte.

Många imponeras av med vilken snabbhet Cletus Nelson Nwadike har lärt sig svenska. Hans tidiga möte med de gamla vitskäggiga nigerianska poeterna, de flesta döda nu, hjälpte till att öppna hans öron för orden.

– Jag var 8–9 år och pappa tog mig till dem. Han frågade: Har ni äldste sovit gott? Och de svarade: Gud kommer inte att låta regnet tvätta bort leopardens fläckar. De talade nästan bara i ordspråk. Jag häpnade, upptäckte att det fanns en plats för poesin, en värld för mig.

Han lärde sig lyssna då. Det behövs, säger han, för att språket ska komma till en i ett främmande land. Man måste lugna sig, då kommer det. Och man måste bestämma sig för att sova i Sverige.

–Det är så många invandrare som inte är här när de sover. Det måste man vara för att hitta språket.

nu på svenska

DEl 1

SvD möter författare som bytt land och i vuxen ålder börjat skriva på ett annat språk än modersmålet.