Peruk, glittrande smycken och lösbröst. Vem är det egentigen; Sara Lund eller 57-årige marknadschefen Claes Schmidt från Malmö, han som med ojämna mellanrum måste klä sig i kvinnokläder? ”Människor får själva välja hur de vill tilltala mig”, säger han sorglöst.
”Kanske kan jag säga att jag behöver fyllas upp av något annat, få balans. Det är då jag klär mig till Sara”.
Den långa kjolen sveper över stövlarna, storlek 43, när Claes Schmidt stiger ut på Folkets hus scen i Stockholm. Med blicken vänd mot publiken, och en lätt puff i perukluggen, frågar han vilken minoritet de tror han tillhör?
Han hinner svara själv, innan skratten kommer:
–Just det, jag är skåning.
I nästa andetag räknar han upp sina andra minoritetstillhörigheter: Han är man. Och marknadschef.
–Och så är jag transvestit, det vill säga en person som klär sig i det motsatta könets kläder.
Framför oss står alltså inte Claes Schmidt, utan Sara Lund.
Efteråt får jag veta att han inte var ensam. En av de kostymklädda män som satt några stolsrader bakom mig sökte i kaffepausen upp föredragshållaren och berättade att han också var transvestit. Det är sådant som händer när Claes efter 40 år ”i garderoben” nu reser land och rike runt för att sprida sitt budskap. Eller som han själv sammanfattar:
–Förut var jag rädd att folk skulle få veta. Nu är folk beredda att betala för att få veta.
”Kvinnor, män och alla vi andra” heter hans föredrag. Just denna dag har det överrubriken: ”Tänk om alla bara vore som jag”.
Ja, hur skulle det vara?
–Kul, säger han med ett fniss. Fast det är ju inte sant, inte tycker Claes Schmidt att alla ska bli transvestiter. Rubriken handlar om att vi ska få vara som vi är. Oavsett vilken kulturell bakgrund, religion, sexuell läggning – eller vad vi nu kan tänka ut för särdrag – som en människa har.
–Det handlar inte om att acceptera någonting. Det handlar inte ens om att respektera olikheter. Det jag vill få fram är att hela samhället skulle vinna på mångfald, också rent ekonomiskt. Om alla tänker likadant blir det inte mycket tänkt.
Därmed har vi vidgat perspektivet. Redan vid vår första telefonkontakt är Claes Schmidt tydlig: Detta handlar inte bara om honom.
–Dessutom det är inget sorgligt att vara ”transa”. Inte för mig, numera.
Nu är föredraget är över, han sitter nersjunken i en ödslig soffgrupp, har fortfarande på sig långkjol, rosa jumper, lösbröst – ”Vet du inte hur man får en glipa mellan brösten? Å, det är jättelätt. Man lägger bara lite mörkt smink där, det skuggar.” Ja, kort och gott är han fortfarande Sara Lund, den kvinnoidentitet som han blir när han klär om.
Medan jag, med en blick på min egen kavaj, mest ser ut som en liten gubbe.
Därmed inte sagt att Claes Schmidt vill vara kvinna. Under peruken och långkjolen finns en 57-årig skånsk man, lycklig med sin Anita sedan snart 30 år.
–Folk tror att transvestiter är homosexuella. Det finns, men flertalet är heterosexuella. Om jag vore en man intresserad av andra män skulle det ju vara rätt fånigt att maskera mig till kvinna. Det får man inga bögar på!
Han får det att låta som något enkelt. Naturligtvis är det inte sant, inte om vi ser längre tillbaka. Där skymtar en liten grabb på Kärleksgatan i Malmö, med en pappa som är ingenjör på Kockums och en mamma som är hemmafru, med två systrar och ett alldeles vanligt liv. Bortsett från Hemligheten.
Först vet han inte vad det är. Känner bara att han är annorlunda. Konstig. Hemma finns flickkläder, han dras till dem men vet inte varför. När hans egen pyjamas är smutsig och hans mamma tycker han kan sova i systerns nattlinne blir han rasande, tror han ska bli avslöjad.
– Jag hade aldrig hört talas om transvestism, visste inte att det fanns. Till slut hittade jag en bild i en tidning på några män klädda som kvinnor. Där stod att de var TRANSVESTITER. Jag slog upp ordet i en uppslagsbok, lärde: ”Homosexuell man som klär sig i det motsatta könets kläder för att få sexuell tillfredsställelse”.
Eftersom han inte kände igen sig undrade han när förvandlingen skulle komma. När han fyllde 15? När han blev myndig? Under tiden höll han sig undan tjejer, var rädd för dem.
–Det var ju ingen idé att dra igång ett förhållande med en tjej eftersom jag ändå skulle bli homosexuell.
Hans inre värld är kaos, förtvivlan.
I den yttre världen utbildar han sig till maskiningenjör, blir Årets soldat på P7 i Ystad, anstränger sig att bli en riktig machoman. Och lyckas. Hemligheten finns i en väska i garderoben. Där ligger kvinnoklädernas som han tar på i smyg. De är fula och luktar illa, eftersom han aldrig kan tvätta dem och måste plocka till sig det han lättast hittar i affärer, utan att våga prova.
Så blir det 70-tal, han jobbar som musiker, spelar trummor i Agneta Baumanns orkester och turnerar landet runt. Det underlättar trans-livet, i främmande städer är risken minimal att möta någon han känner. För ännu vet ingen hans hemlighet. En kväll på Stadt i Skellefteå händer undret, han blir han vrålkär i Anita som jobbar där.
–Det var som en naturkraft, gick inte att stoppa. Efter några dagar flyttade vi ihop och sedan dess har vi varit tillsammans.
Gick det att klä förälskelsen i kvinnokläder?
–I början försvann behovet. Så gick några år, plötsligt kände jag suget igen. Då blev jag förbannad. Och förtvivlad. Du ska veta att det funnits många gånger när jag tänkt att det här livet är meningslöst. Jag kunde lika gärna göra slut på det. Som ung var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli mer än 30 år. Högst.
Han är alltså sambo när han börjar klä sig i kvinnokläder, igen. Utan att hans kvinna får veta. Så går några år.
–Naturligtvis blev jag avslöjad. 1989 kom Anita hem för tidigt från en resa – och hittade kvinnospår överallt. Kvitton på damkläder. En kvardröjande doft av parfym i sängen. Hon frågade vem som varit hemma hos oss – och jag insåg: Här slutar livet. För jag blev ju tvungen att berätta.
Det är nu det händer, det han fortfarande kan häpna över. Att kvinnan han älskar inte vänder honom ryggen utan bara konstaterar, snabbt och tydligt: Jag har inga problem med att du klär dig likadant som halva jordens befolkning. Men ljug inte för mig.
–Vilken lättnad! Sedan ville hon se mig omklädd, direkt. Minns jag rätt kasserade hon vartenda plagg, tyckte bara skorna var snygga. Sen gick vi ut och köpte nytt.
Ändå skulle det dröja innan någon annan fick veta hans hemlighet. År 2003 åker Claes Schmidt till Pridefestivalen i Stockholm, klädd som Sara. Ett tv-team filmar honom, han tror det är ABC-nytt som bara sänds i Stockholm.
–Men det var Rapport. Ska man komma ut ”ur garderoben” är det ett bra program att medverka i, jag lovar!
Vänner och kolleger häpnade, sa att han var den siste de kunnat tro var transvestit. Eftersom de uppfattade honom som så maskulin. Som en ”macho-bobbe”, på ren skånska. Hans gamla mamma sörjde att han inte vågat berätta, sa sen att hon älskade alla sina barn, oavsett om de var kvinnor eller män.
Det är allt förspillt liv som han kan sörja idag. Att han inte vågade stå för den han var.
–Jag minns när jag första gången gick ut, mitt på dagen, i kvinnokläder. Det var i Örebro. Och jag blev så förbannad! För ingen reagerade. Där hade jag suttit 40 år i garderoben för att jag var så rädd, alldeles i onödan.
Efter någon timme har jag vant mig vid hans peruk och lösbröst, särskilt som jag aldrig mött honom klädd som Claes. Fast när jag säger att jag på långt håll skulle kunna tro att han är en äkta kvinna, blir han nästan sur. Säger att han inte alls är feminin, egentligen.
Och skägget, hur blir du av med det?
–Jag rakar mig, säger han och för min hand över stubben på hakan, under brunkrämen.
Nu åker han runt som bejublad föreläsare, lockar människor att gapskratta åt sina egna fördomar.
Finns inte en risk att skoja bort problemen? För flertalet kvinnor måste det väl ändå vara svårt, kanske omöjligt, att leva vidare med den man som de avslöjar i damkläder?
Claes Schmidt nickar. Han och hans fru behövde ett halvår innan hon förstod vad det handlar om. Att det enda okända egentligen var att han några gånger i månaden behöver de lena tygerna, sminket, lösbrösten.
–Jag kan känna direkt på morgon att suget finns där.
Hur känns det då?
–Det är lika svårt att förklara som röksug. Kanske kan jag säga att jag behöver fyllas upp av något annat, få balans. Det är då jag klär mig till Sara. Men jag blir inte kvinna, det hoppas jag du förstår. Det här är bara mitt sätt att vara man på. Ett utökat sätt. Ett både-och-sätt.
Kan du få ett Claes-sug om du varit Sara för ofta?
–Absolut. Claes fick en chans att växa, som man, när jag äntligen vågade erkänna att jag var transvestit.
Det är dyrt med två garderober, får jag veta. Särskilt som det blir så många felköp av kvinnokläder. Allt lockar inte fram Sara-känslan.
–Då står jag där bara som Claes i peruk. Hur kul är det?
Men om en hustru, jag håller kvar vid de anhörigas reaktioner, inte klarar att hennes man klär på sig nattlinne?
–Då behöver hon väl inte se honom i det heller. Många hustrur accepterar att deras män är transvestiter, bara de klär om någon annanstans. Som heterosexuell kvinna behöver man inte tända på en karl i nattlinne, man kan vänta tills han har tagit av det.
Han själv har inga barn och säger att det varit ett medvetet val. Under åren när det var aktuell skyllde han på sitt yrke som turnerande musiker.
– Sanningen var förstås att jag betraktade mig som ett missfoster, som inte borde föra mina gener vidare. Idag kan jag tänka att jag kanske blivit en idealförälder, som inte uppfostrat barn till flickor eller pojkar utan till människor. Men nu är det för sent.
Är det en sorg?
– Jag vet inte. Jag har aldrig sett det så.
Numera rör Claes Schmidt sig fritt även i omklätt tillstånd. När folk stirrar, vilket de förstås gör ibland, ser han det som deras bekymmer. När han och en annan ”transa” inte kom in på East i Stockholm, kallade han på högste chefen.
–Deras dörrvakt kunde ju inte sitt jobb, eftersom han påstod att han inte kunde garantera vår säkerhet.
Ingen vet hur många transvestiter som finns i Sverige. Kanske är det en procent av befolkningen, kanske några till.
Claes Schmidt/Sara Lund står numera på scen, men fortfarande finns de som inte vågar gå ut.
Hur stor är risken att man blir diskriminerad – eller rent av utsatt för våld?
Han svarar med en suck, djup och påfallande manlig:
– Går man ut mitt i natten, som många gör, i en skog eller i ett industriområde klädd i värsta kvinnokläderna, är man inte transvestit. Då är man idiot.
