När Claes Borgström återvände till advokatyrket efter sju år som JämO hälsades han av några, manliga, kolleger: Välkommen till verkligheten. I denna verklighet kan förvisso vad som helst hända. Också det han aldrig trodde; att den klient som han som jämställdhetsombudsman sa han skulle sakna mest nu angripit honom snett bakifrån. Då hette han Thomas Quick och erkände att han var massmördare. Nu heter han Sture Bergwall och hävdar inte bara att han är oskyldig utan att Claes Borgström borde sett till att han inte blev fälld.

Det är där vårt samtal börjar. Claes Borgström har med en dyster blick på sin dator konstaterat att morgonens mejlskörd innehöll fyra brev om att han borde skämmas. Nu sätter han upp höger hand för att stoppa mina frågor, säger att han en gång för alla bestämt att inte diskutera Thomas Quick. Eftersom han anser att han har kvar sin lojalitetsplikt.

Det skulle också kunna tolkas som feghet?

–Jag kan förstå det. Men det här handlar inte i första hand om mig utan om honom. Att det här sen tagit mig ordentligt, är oerhört påfrestande, vore löjligt att förneka.

Har du varit en dålig advokat, som fler än Quick/Bergwall hävdar?

–Jag vill, som sagt inte kommentera det här. Redan att säga att jag fullgjorde mitt uppdrag på ett korrekt sätt är för mycket.

Och uppgiften att du tjänat flera miljoner på honom?

–Det är ett larvigt misstänkliggörande. Fem rättegångar, som det blev, innebär en stor tidsåtgång. Men om jag inte haft det här målet hade jag haft andra.

Claes Borgström lutar sig tyst tillbaka, återfår energin först när jag behöver hjälp att reda ut begreppen rent generellt: Är det en försvarsadvokats uppgift att spräcka bevisningen för den klient som erkänt brott?

–Naturligtvis har man skyldighet att uppmärksamma om erkännandet förefaller falskt. Tror man inte på historien måste man agera, tala med sin klient och få vederbörande att berätta sanningen.

–Den klassiska frågan på en middag är annars motsatsen, vad man gör om den som utåt sett förnekar brott berättar i enrum att han, eller hon, är skyldig? Det förekommer nästan aldrig men då är regeln att man hoppar av. Samma gäller om någon gjort ett erkännande som man inte tror stämmer. Då kan man inte vara den personens försvarare.

Vi bryter där, infogar mitt eget erkännande. Nej, det var inte så här intervjun började. Att inleda med den känsligaste frågan är korkat, särskilt som man kan stuva om i texten efteråt. Precis som man kan klippa om ett tv-program. Vad som egentligen hände var att Claes Borgström först spelade en halvfalsk trudelutt på pianot som står i väntrummet till advokaterna Borgström & Bodström, sedan satte sig ner och talade om sin nya arbetsuppgift som Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, tillstod att om han vid ett regeringsskifte blir föreslagen som jämställdhetsminister kommer han, självklart, att tacka ja.

Så det är inte justitieminister du helst vill bli?

– Det kan jag också tänka mig. Men den posten är väl vikt åt Thomas och just nu är det jämställdhetsfrågorna som engagerar mig mest, påminner han efter att ha nickat bort mot rummets andra skrivbord, det som är kollegan Bodströms men utnyttjas så sällan att de utan problem kan dela rum.

Huruvida Claes Borgström, som nu laddar för sin första valkampanj, är alltför optimistisk när det gäller framtiden är en politisk smaksak. Ingen bör dock beskylla honom för hybris. Tvärtom erkänner han, lätt rodnande, att han inte sällan drabbas av dåligt självförtroende.

–Det där att tvivla på sig själv delar jag med en massa andra människor, också män, men det är inget man talar om.

Hur yttrar sig ditt dåliga självförtroende?

–Som en stark anspänning inför olika uppgifter. En gång trodde jag att sånt skulle lätta med åren. Det gör det inte. Snarare ökar kraven, både de yttre och inre. Men jag brukar tänka, det är en tröst, att jorden snurrar runt sin axel, timmarna går och snart blir det mörkt och människor går hem och äter middag och då är det jag oroade mig för över.

Är det vittringen av ny makt som får en man, typ Claes Borgström, att ladda om batterierna trots att han just fyllt 65 och är nära nog nygift?

Han svarar med att citera Yrsa Stenius, hon som skrivit om hur svårt det är att lämna rampljuset.

–Ringer ingen på flera dar kan jag känna: Va, är jag bortglömd? Samtidigt vill jag tro att det inte bara handlar om att vara efterfrågad utan också att jag har något att tillföra.

Räcker det inte med kärlek för att fylla de mest neurotiska bekräftelsebehoven?

– För mig är det tack vare den starka kärleken till Märit som jag orkar hålla på så här. Senast i morse sa jag: Jag kommer aldrig att hinna med allt jag ska. Då såg hon på mig och jag tänkte: Det ordnar sig nog.

Om han under åren som JämO saknade hetluften är ingen bra fråga. Raskt påminner Claes Borgström om alla resor och konferenser, hur han oavbrutet deltog i debatten. Detta han gillar och vill fortsätta med.

–Jag ser mig som en politisk människa, har alltid gjort.

Borde du inte ha engagerat dig i Fi i stället, Socialdemokraterna är väl inte kända som jämställdhetsproffs?

–Fi sitter inte i någon regering och var står de i övriga frågor, till exempel när det gäller kriminalpolitik? Jag älskar inte allt som Socialdemokraterna står för men det är ett brett parti med en ideologi inom alla politikområden som passar mig.

Var du en vänster-JämO också?

–Nja, jag vill nog säga att jag drev jämställdhetsarbete utifrån den lagstiftning som jag var satt att administrera. Att det i hög utsträckning sammanföll med vänsterns uppfattning beror mer på den skillnad som finns mellan blocken. När det gäller antidiskrimineringsförbuden är alla överens men börjar man tala om aktiva åtgärder, som individualiserad föräldraförsäkring eller kvotering till bolagsstyrelser, är det krav som kommer från vänsterhåll.

Att vi idag har en enda ombudsman, DO, som ska föra alla diskriminerade gruppers talan försökte han själv förhindra.

–Mitt förslag var att de andra frågorna skulle slås ihop men att man skulle behålla en särskild JämO. Diskrimineringsfall hanteras bra. Men motorn i en vidare samhällsförändring ligger inte i de enskilda fallen. Till dem behövs politiska åtgärder och där tycker jag att man stannat upp.

Nu är det politikern Borgström som är igång, han som förr kunde höra hur folk på stan sa: Där går JämO, ungefär som barn kan säga: Där går polisen.

Blir du aldrig trött på att vara Den Jämställde?

–Det här är inget spel. Jag är som jag är, och döljer inte heller mina tillkortakommanden. Förra sommaren när min fru och jag var ute och seglade fick jag efteråt höra hur några sett oss i en vik och kunde berätta: Tänk där satt han den där Borgström i sittbrunnen medan hans fru sprang upp och ner med mat hela tiden.

Det Claes Borgström kan tröttna på är frågor som ständigt återkommer. En är om jämställdhet inte tar bort attraktionen mellan könen. Tålmodigt försöker han då förklara att målet, förstås, inte är att män och kvinnor ska vara lika.

–När folk frågar hur det går med erotiken är min motfråga om en part måste ha övertaget för att man ska tända på varandra? Snarare är väl motsatsen det fantastiska, att vara tillsammans med någon, också sexuellt, och känna att vi är jämspelta och har rätt att ta för oss, att säga nej och ja utifrån våra önskningar.

Han är lite röd om öronen nu, verkar tala utifrån egen erfarenhet, den som också säger att det inte är någon skillnad på förälskelse vid 25 och 65.

–Jag förnekar inte några tidigare relationer, kan bara säga att detta är starkt. Att träffas när man är äldre är ovanligt tursamt, en vinstlott.

Passion mitt i livet har inte sällan en baksida; någon blir lämnad, övergiven. Men att människor rent generellt bryter upp för snabbt och oöverlagt – nej, det tror inte Claes Borgström.

–Att en skilsmässa kommer som en blixt från en klar himmel tror jag är mycket ovanligt.

I Sturebyfallet, där han företrätt pojken som dömdes för mordet på den 16-åriga flickan, övergick en tonårsrelation till ren galenskap. Pojken, och flickan som dömdes för anstiftan till mord, gick in i det som Claes Borgström i brist på bättre begrepp kallar en bubbla.

–Det är ett av de svåraste, och mest berörande, mål jag haft. Det tror jag samtliga som jobbade med det kan intyga. När det gäller påföljden har jag svårt att förstå de som reagerat på att min klient bara fick ett år och åtta månaders sluten ungdomsvård. Som om det sen vore över för hans del. Han har ett långt liv framför sig med den skuldbörda som inte kan straffas bort.

Kan du förstå att anhöriga ändå rasar när de ställer strafftiden i proportion till sitt eget lidande?

–Jag förstår det. Och det vore oerhört förmätet och okänsligt att säga att deras känslor är fel eller överdrivna. Däremot reagerar jag starkt på andra, utomstående, som kräver vedergällning och vill demonisera de två ungdomarna som dömts. Den hatkampanj som bedrivits mot dem är oerhört nedslående. Men även vuxna har svårt att få ihop det här med ont och gott, att båda delarna kan rymmas inom samma människa.

–Killen som dömts för mordet är en vanlig schysst kille som under lång tid blev utsatt för påverkan. Idag är han fullt medveten om vad han gjort men säger själv att han inte förstår hur han kunde göra det.

Under åren som JämO ville Claes Borgström tro att om han återvände till advokatyrket skulle han jobba annorlunda, ta med sina nya kunskaper. Han suckar och säger att detta är dilemmat han just nu brottas med. Kan han, med bibehållen trovärdighet, fortsätta försvara män som våldfört sig på kvinnor?

–Jag har inget problem med de här målen rent personligt. Men frågan är hur andra ser på det, om det är förenligt med mitt nya politiska uppdrag?

Utanför dörren, strax framför pianot, väntar redan nästa besökare. Än återstår många timmar innan jorden snurrat fram lugn och ro. Claes Borgström sneglar på klockan, slutför resonemanget:

–Frågan är vad som återstår om man utesluter alla brott som kan hänföras till mäns överordning? Det här är svårt – och möjligtvis kan jag ha fel i min analys. Jag kan också fråga mig vilka brott jag gillar? Svar: Inga. Inte ens cykelstölder.

08-13 52 04, karin.thunberg@svd.se