Ingen annan svensk fotograf har ett internationellt rykte som Christer Strömholm. Han är inskriven bland de stora i fotografiets kanon tillsammans med de förebilder – Otto Steinert, Brassaï, William Klein - han tidigt skaffade sig när han efter andra världskriget öppnade dörren mot världen och smet ut i surrealismens och existentialismens Europa, bort från det instängda Stockholm.

I en artikel om en fotoutställning i Paris strax före hans död år 2002 kallades Strömholm för ”Le grand Suédois”, den store svensken, i franska dagstidningen Le Monde. Han var en föregångare för vad som i Frankrike ibland kallas den svenska eller den skandinaviska stilen - privat, rå och sträv. Ett samtida exempel är JH Engströms och Anders Petersens värmländskt insaltade och internationellt uppmärksammade fotobok From back home (Max Ström 2009).

På Fotografiska visas hans verk i hela sin svartvita bredd. Bland omkring 150 bilder varav ett 40-tal inte tidigare visade vintageprintar är alla klassikerna med, välkända för en fotopublik sedan 80-talet:

Den döda hunden, omslag till första fotoboken Poste restante (Norstedts 1967) och listad som en av de mest inflytelserika fotopublikationerna någonsin av teamet Parr/Badger i History of the photobook. Den bleka damen från Barcelona visar sitt stora vita ansikte och barnet bakom ett galler ser på oss med sorgsna ögon. Prominentast, nu som förr, är vännerna från Place Blanche i Paris. De transsexuella i vilkas utsatta gemenskap Christer Strömholm skapade inkännande porträtt fem decennier innan termen ”hbtq” förekom i medier.

Ett känt Strömholm-citat från 1983 lyfts fram både på Fotografiska och i den nya boken: ”När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt…” och precis som i alla svenska Strömholm-sammanhang medverkar sonen Joakim Strömholm, ofta intervjuad om - och mångårig förvaltare av sitt farsarv.

På Fotografiskas utställning CHR, uppkallad efter Strömholms signatur, visas även ett urval av kuriosa ur fotografens liv - gamla pass, presskort, anteckningar med mera. En de av dessa återges även i Post Scriptum den fristående bok som ges ut i samband med utställningen (Bokförlag Max Ström). Det är en magnifik volym formgiven av Patrik Leo som förutom bilderna även rymmer den mest utförliga biografin om Christer Strömholm hittills.

Johan Tell berättar historien om Östermalmspojken som längtar efter sin officersfar, frånskild och stationerad i Boden med ny familj (en halvbror är Stig Strömholm, fd rektor för Uppsala universitet och en klassisk streckarskribent i SvD). Pappan tar livet av sig 1934 när Christer Strömholm är 15 år, en händelse som präglar honom livet ut. Tell tecknar bilden av en privat man som trots alla vänskaper och kvinnor stängde inne känslorna bakom ett machoskal.

Under större delen av 1900-talet var fotografiet en maskulin värld, manligt kodad, som fotohistorikern Niclas Östlund beskriver Strömholms epok. Det inbjöd till hjältehistorier och störst var mytbildningen kring Christer Strömholm. Johan Tell avlivar dem förtjänstfullt i punktform:

• Nej, han har inte lärt sig hur man spränger broar…

• Nej, var aldrig delägare i en smuggelbåt i Tunisien…

Däremot var han svår på brudar, som en av hans tidigare elever – en före detta SvD-kollega - beskriver honom. Han höll sig också med ett hov av assistenter, elever och före detta elever som han samlade kring sig under det dryga decennium han tillsammans med filmaren, författaren och nära vännen Tor-Ivan Odulf ledde Fotoskolan. Strömholm var ingen laboratorietekniker utan lät sina medhjälpare, slavar kallade, ta hand om kopieringen.

Unikt var att Christer Strömholm till skillnad från sina svenska samtida kollegor kom till fotografin via konsten. Han ville bli målare, gick i skola hos Otte Sköld och fann en tidig mentor i Dick Beer. Denne målade år 1938 ett känsligt porträtt av ynglingen, som just nu kan ses på Millesgården. Efter andra världskriget knöts Strömholm till tysken Otto Steinerts grupp Fotoform. Med sitt subjektiva och formmedvetna bildskapande gick han en egen väg som nu skapar en nytändning av intresset för Christer Strömholms verk, även aktuellt med en utställning på ICP i New York.