Det är Magasin 3:s superkurator Daniel Birnbaum som tagit Paul Chan till Sverige - och till Tyskland, där han chefar för lilla men välrenommerade spjutspetskonsthallen Portikus i Frankfurt.

Birnbaum fastnade särskilt för Paul Chans videoinstallationer, egentligen digitala animationer, i serien 7 Lights. Två av dem, stora projektioner mot gallerigolvet, visas på Magasin 3. Där singlar mer eller mindre vardagliga föremål och en eller annan människogestalt förbi mot en bakgrund av skiftande färger. Från ett månliknande kallt sken till varma solnedgångstoner. Det liknar ett skuggspel, men är tekniskt sofistikerat på ett lågmält sätt.

- Jag ser det som ett nytt sätt att arbeta med ljus, säger Daniel Birnbaum.

Man kan undra varför en i-pod, ett par glasögon och en traktor lyfts upp mot något som tycks vara himmelen.

Paul Chan, 33, amerikansk konstnär med rötter i Hongkong och en till synes försynt, men lågintensivt passionerad person, berättar att han föreställer sig olika berättelser under arbetets gång.

- Jag tänkte på den yttersta domen och Jesu återkomst, säger Chan som vid åtta års ålder kom till Nebraska, mitt i bibelbältet.

- Det framstår som så grymt att endast de pånyttfödda kristna skulle ryckas med upp till himmelen, så jag föreställde mig att Jesus kanske bara återvänder för att hämta upp några jordiska favoritsaker till paradiset och låter människorna vara kvar, haha, ingen får följa med, säger han skämtsamt. Men fortsätter sedan allvarligt:

- Mitt land har blivit helt miljöförstört av alla religiösa fundamentalister.

Paul Chan har skapat minst lika mycket uppmärksamhet på grund av sin politiska aktivism som med sin konst. Även om han själv betonar att han verkligen vill hålla isär de båda fokuserade en stor artikel om honom i konsttidskriften ArtForum mest på den politiska sidan. Föga förvånande eftersom Paul Chans filmporträtt av den för medhjälp till terrorism dömda Lynne F. Stewart kommer att visas på Sundance filmfestivalen 2007.

Det i USA mycket uppmärksammade rättsfallet mot den
66-åriga cancersjuka försvarsadvokaten, som en tid hotades av ett 30-årigt straff, fick för någon vecka sedan sin upplösning när hon efter en form av avbön släpptes fri mot borgen.

- Hon är en god vän, säger Paul Chan, som under 90-talet när han bodde i Chicago engagerade sig i den lokala fredsorganisationen Voices in the wilderness, som bland annat samarbetade med kristna fredsaktivister i Irak före kriget. Chan hann precis med att besöka Bagdad och göra en film med intervjuer av civilpersoner före USA-invasionen. Vilket är anledningen till att Paul Chan vägrar att bli avporträtterad i media.

- Egentligen vill jag inte berätta varför, utan bara säga att jag är fåfäng. Det blir ett sådant sensationsmakeri och det är att flytta fokus till fel sak.

Men på grund av sitt politiska engagemang får Paul Chan inte bara frekventa dödshot per mejl utan även direkt i telefonluren.

- Ingen aning om hur de känner till mina nummer, jag blir bara rädd.

Att sätta rätt sak i fokus är förstås att se på hans konst. Det
tredje stora verket på Magasin 3 är videoinstallationen Happiness, projicerad på en läckert långsmal skärm mitt i rummet. En 17 minuter lång digital animation som det tagit Chan tre och ett halvt år att färdigställa eftersom han gjort allt själv, från originalteckning för hand till enskilt pixelpill i datorn.

- Ända sedan Andy Warhols Factory på 60-talet lever vi i de konstnärliga samarbetenas tidsålder. Idag är det dominerande konstnärliga arbetssättet att lägga ut jobben på assistenter. För mig är det ett värde i sig att själv lägga händerna på allt.

Resultatet är som om särlingen Henry Dargers (1892-1973) märkliga collage med flickgestalter, uniformerade vuxna, jätteblommor och stormhimlar över en apokalyptisk kamp mellan gott och ont fått liv. Filmen börjar med orgier i paradismiljö, Chan fnissar själv fortfarande över sina massknull-scener, och slutar i total massaker, allt synnerligen färgglatt och dekorativt med extremt många animationer.

- Jag föreställde mig hur det skulle vara om Darger haft
en konstskoleexamen, en pc och tillgång till internet.

När Paul Chan började med sitt sisyfosarbete var han ännu inget namn. Nu skulle skärmen med hans film vara en våt dröm att visa i representationslokalerna för vilken ambitiös reklambyrå som helst.

- Jag får en del sådana förfrågningar, medger konstnären.

- Men jag säger nej. Ibland är mer inte ”mer”. Jag skulle säga att det handlar om integritet, om inte det var ett så stort ord.

Säger Paul Chan och ler blygt.