Det är inte varje dag man träffar en författare som rumänske Mircea Cartarescu. Med familjens historia som skelett har han skrivit en romantrilogi som beskriver inte bara honom själv utan ett helt universum.

- Det är den totala romanen, säger han.

Okej, utbrister han inledningsvis, under ytan otålig. Inget kallprat, inte heller kommenterar han frågan om tandläkarskräck. Ändå har han just beklagat en lätt svullen haka inför fotograferingen, samtidigt som omoderna tandläkarstolar är en återkommande skräcksymbol i hans romanbygge.

För bara två veckor sedan fullbordade han livsverket, ”Orbitór”. Trilogins sista del kommer på rumänska i oktober. Mircea Cartarescu beskriver arbetet som ”en total galenskap” och är övertygad om att han aldrig ska skriva något liknande igen.

De två första delarna finns utgivna på svenska. Inte bara kritikerna talar om en verkligt stor författare, i fantastisk översättning av Inger Johansson. Även den unga svenska författaregenerationen får en alldeles särskild glans i ögonen när Cartarescu kommer på tal. Malte Persson, Andrzej Tichy och Martina Lowden tillhör hans svenska tillbedjare.

Själv talar han om sina tre böcker som en.

- Jag ville skriva boken som beskriver mig fullständigt, den är en karta av min hjärna, den beskriver allt som jag känt, tänkt, smakat, rört och älskat hela mitt liv. Och där det inte fanns något att beskriva hittade jag på. Jag tror den ger en bra beskrivning av den historiska tillfälligheten som heter Mircea Cartarescu.

Den författare som är huvudpersonen i hans roman, han själv, får i uppgift att göra sina medmänniskor (levande statyer i Amsterdam) till helare personer genom att formulera deras berättelse, de liv de redan lever. Det är existenser på många plan och genom alla tider. Även om texten har en realistisk nivå övergår berättelsen hela tiden till det surrealistiska och drömska. Långa passager är visionära och poetiska, bitvis väldigt krävande läsning.

- Jag vet alltid hur jag ska blanda mer koncentrerade delar och mer berättande, lättlästa, så att läsaren kan skifta. Jag gör det inte medvetet, jag har aldrig någon plan, men jag kan känna när läsare blir uttråkade eller lite trötta på för mycket poesi och metafysik. Då introducerar jag mer berättande partier. Jag tror alla goda författare kan känna det där.

Men även det surrealistiska kan ha reell grund. En undergångsstämning, nära den i Tarkovskijs film ”Stalker”, byggs upp under de första hundra sidorna i ”Orbitór. Kroppen”, trilogins andra del. Den vuxne författaren, Mircea, lever ensam i en stad i ruiner och måste ge sig av sedan han fått veta att hans hyreshus ska rivas redan nästan dag. Till grund ligger Europas kanske största arkitektoniska experiment. Nära 7 000 hem skövlades för att ge plats åt ett enda: Ceausescus palats.

- Den slutgiltiga apokalypsen för den här trilogin tar plats i Folket palats som är den största byggnaden i världen vid sidan av Pentagon. Den är ett faraoniskt arbete som kostade många människoliv.

Samtidigt värjer han sig, även i boken, för att som författare stanna vid realistiska skildringar av den stalinistiska diktaturen i Rumänien. Cartarescu skriver om Securitate som ”en del av vår egen ondska”. Han ser sig som världsmedborgare i första hand och vill som författare först och främst skriva om ”kärlek och hat, om tid och sorgen över att bli gammal”. Det Bukarest han framför allt skildrar i ”Orbitór. Kroppen” är också den lille pojken Mirceas fullkomligt fantastiska, äventyrliga universum.

- Det var också den bild jag hade innan jag kunde resa utomlands, före revolutionen 1989 hade jag inte ens ett pass. Jag var 34 år när jag kunde se hur världens riktigt vackra städer såg ut. När jag återvände var jag enormt sorgsen och chockad. I dag är Bukarest olyckligtvis ingen rekommendabel plats att bo på men jag älskar den fortfarande, som man älskar en mor trots att hon blir gammal. Även om hon får rynkor är hon fortfarande din mor.

”Orbitór” är rumänska för ”bländande”. Även om det låter otroligt säger Cartarescu att han valde romantitel innan han visste vad ordet betydde. Det starka ljus som spränger existensen på olika sätt, ofta som upplevelser med religiösa förtecken, genom hans romanbygge, förklarar han nu sakligt: det är det ljus de judiska mystikerna refererar till i sin kabbala.

- Leonard Cohen har skrivit en väldigt vacker sång som heter ”The future”: ”There is a crack in everything, that's where the light gets in”. Det är ljuset som fanns före världens uppkomst. Att vara levande, att ha ett medvetande, att förstå världen - det är ett fantastiskt mirakel, en fantastisk gåva som vi alla fått. Som författare har jag alltid tyckt att jag har plikten att beskriva det här miraklet som vi alla lever och delar. (TT Spektra)

Fakta/Mircea Cartarescu

+ Född: 1956

+ Bor: Sedan bara en vecka tillbaka återigen i Bukarest där han också ska undervisa på universitetet. Efter revolutionen 1989 flyttade han utomlands och undervisade i Amsterdam och Wien. Han har även bott länge i Berlin samt i Stuttgart.

+ Familj: Fru och fyraårig son. En äldre dotter från ett tidigare äktenskap.

+ Verksam: Som författare, poet, essäist och lektor i litteraturvetenskap. Skrev sin doktorsavhandling om rumänsk postmodernism.

+ På svenska: ”Nostalgia” (2002), ”Orbitór. Väster vinge” (2004) och ”Orbitór. Kroppen” (2007).

+ Om fjärilar: ”Innan jag började skriver ville jag att Orbitór skulle ha formen av en fjäril. Den första romanen skulle vara vänster vinge, den andra kroppen och den tredje höger vinge. Jag ville att det skulle vara fjärilar överallt. En av mina passioner är entomologi och fjärilen är insekternas ängel. En sak som förvånar mig är att min dotter utvecklat en fobi för fjärilar, hon får panik så fort de närmar sig.”

+ Om science fiction: ”Jag läste massor när jag var liten och är påverkad av det.”

+ Om livet under Ceausescu: ”När man bor i en totalitär stat måste man ha ett förhållningssätt för att överleva. Min och mina vänners strategi var att bo och leva i små grupper, vi förkastade allt som hände runt omkring oss, vi läste våra dikter och noveller i väldigt små cirklar, i mitt hem, i vänners hem. Vi tog inte del av den officiella kulturen som bara var propaganda. Jag ångrar inte ett ord som jag skrev före den rumänska revolutionen, jag skulle ha varit densamma överallt, den riktiga friheten är den inre friheten.” (TT Spektra)