Så var Melodifestivalen sjösatt igen. SVT:s folkligaste och krångligaste flaggskepp, med nya rutiner och regler varje år. I år är det så invecklat att den nya programledaren Petra Mede fick ägna avsevärd tid åt att förklara reglerna och skoja bort kritiken som framförts gällande de olika turerna med deletapper, dueller och ett av en internationell jury utsett bidrag.

Det avslutandet momentet med dueller i deltävlingarna, mellan fyra framröstade bidrag, kändes mer utdraget än spännande. Fast för artisterna var det en riktig nagelbitar-pärs. Det syntes klart och tydligt.

Alcazar och Emilia var båda förhandstippade för Globen-final, av mig själv och andra. Emilia, som var min egen favorit, sjöng bättre på repetitionerna men hennes bidrag ”You’re my world” var fortfarande det bästa inne i Scandinavium-ladan.

Att dansbandsfavoriterna Scotts skulle gå antingen till final eller Andra chansen var också ganska solklart, nu fick de nöja sig med en andra chans i Norrköping.

Framgången för Caroline af Ugglas var deltävlingens största överraskning. Hennes sorgsna Janis Joplin-pastisch ”Snälla, snälla” är en udda men fin fågel som uppskattades både av det svenska folket, som ville ge henne en ny chans att nå finalen, och den internationella juryn. Att hon fick röster av båda – och alltså fick två biljetter till Andra chansen – var dock lite snopet för de kvarvarande.

Det uppskruvade och barnsliga tonläge som präglat Melodifestivalen under många år var intakt i Göteborg. Det svischade och svoschade och blixtrande och dundrade mest hela tiden. Petra Medes omskrivna premiärnerver och ryggbesvär märktes inte direkt av, men roligheterna får hon jobba ordentligt på till kommande program. Varför hon hade nya kreationer hela tiden, jag räknade till nio stycken, förstår jag inte. Särskilt inte nunnedräkten.

Ändå var det skönt att Petra Mede ersatt den mer rutinerade och trygga Kristian Luuk. Hans ironiska 90-tals-attityd kändes ibland lite fel. Som att han både omfamnade och föraktade det gigantiska spektaklet.

Mellanspelen med sketcher och festivalhistoria var inte helt lyckade. Som alltid i SVT var de präglade av typisk svensk tönthumor, där allt går fel, särskilt märkbart i ”vykortet” från Göteborg. Skulle man kunna få bli överraskad av en annan sorts humor. Bara någon gång. Snälla!

Göteborgaren Freddie Wadlings version av den gamla Towa Carson-dängan ”Alla har glömt” var ett snyggt, om än något malplacerat, pausnummer av en i sammanhanget oväntad artist.

Melodifestivalen har under Christer Björkmans ledning fokuserat mer och mer på själva tävlingsmomentet. Nya röstningsrutiner och inrättandet av en hemlig internationell jury som, enligt en omständig procedur, ska ska underlätta röstfisket från östblocket, är ett tydligt exempel på detta. ”Det är dags att agera, att anta utmaningen från övriga Europa och åter klättra uppåt i resultatlistan”, skriver Christer Björkman myndigt i programhäftet till årets upplaga av folkfesten och bereder vägen för en ännu mer strömlinjeformad musiktävling där alla bidrag till slut kommer låta som om de var tillverkade i samma europeiska schlagerfabrik.

En annan väg att gå vore att lyfta fram musiken i fokus igen och låta artisterna framföra sina bidrag utan play- och singback och återinföra en stor orkester. Det är väl ändå musikalisk underhållning vi talar om?