För en sedan länge berömd och så oerhört läst författare som Doris Lessing får priset nu funktionen av att belysa och befästa ett litterärt monument. Uppmärksamheten behöver hon inte, ej heller slantarna. Ännu fler läsare – naturligtvis, vilken författare säger nej till det?
Hennes omfångsrika verk är till vissa delar otvetydigt stort och viktigt, inte minst om man väljer att, som prismotiveringen, se henne som den kvinnliga erfarenhetens epiker, den sortens klassificering som Lessing själv flera gånger har uttryckt sin kluvenhet inför samtidigt som hon varit en stark och slitstark motor för just den kvinnliga erfarenhetens möjligheter att omsättas i litteratur. Vad hon betytt som förebild för flera generationer kvinnliga författare kan man bara ana.

Men hennes verk, framför allt hennes romaner, håller också en påfallande ojämn litterär kvalitet, ­ibland är det torftigt i gestaltningen och småslarvigt i detaljerna – och här är det förvånande att Akademien kunnat se så pass mellan fingrarna att hon nu, senkommet, får priset.

För mig personligen har hon hållit bäst som novellist, det är i det korta formatet – där hon inte förlorar sig i utvikningar eller tröttar ut läsaren med beskrivningar – hon framträder som skarpast, nu senast i samlingen Kärleksbarnet, fyra starka långnoveller som kom på svenska 2005. Här visar Lessing att hon högt upp i åldern inte bara har oförminskad kapacitet utan dessutom en ytterligare skärpa, en nästan isande förmåga att blottlägga det mänskliga psyket.

Direkt sur på Akademien kan man bli av att den inte alls nämner en av Doris Lessings främsta förmågor – den som skildrar relationen till djur, en vansklig litterär syssla där många misslyckats. Hennes texter om katter är suveräna, de har mystikens klarhet och intuition, de underordnar sig, är enkla, sökande, iakttagande men ibland nästan mirakulösa där de når skikt hos läsaren som är utan försvar. Den bok vi på litteraturuppslaget (sid 10–11) publicerar inledningen av, Rufus, må vara liten till omfånget medan den innehållsligt är en stor berättelse – om tillit, hjälplöshet, ansvar, skuld.

Med priset till Doris Lessing blir det nu elfte året i rad som Akademien valt att bortse från lyriken. Den Nobelprisets oförutsägbarhet det på senare år talats om har för lyrikens del kommit att innebära en tragisk förutsägbarhet. Att ena året ge priset till en författare som rimligen står mitt uppe i sitt författarskap för att året därpå ställa fram en redan värlsberömd, nästan 90-årig gigant – är inte det mer linjelöst än oförutsägbart?