Hos den stora Maria Callas beundrar Malin Byström ”precisionen i känslouttrycket, nerven och direktheten”, berättar hon i intervjun här bredvid. Det är också en utmärkt beskrivning av hennes egen sångkonst. För visst finns det något av Callas intensitet och ärlighet även hos hennes svenska sentida kollega.
Malin Byström är fortfarande ung, och hennes tolkning av den extremt svåra titelrollen i Göteborgsoperans prunkande uppsättning av Massenets Thaïs kom tidigt i karriären. Det finns många fällor i en sentimental historia om en egyptisk kurtisan som av en förälskad munk blir övertalad att gå i kloster. Men i den sammetsröda, Moulin Rouge-artade miljön lyckades Malin Byström ge den aningen suspekta operan ett oväntat mått av trovärdighet.
Det är inte första gången Malin Byström gestaltar en kvinna som offrar sin självständighet. 1800-talsoperans förkärlek för den sortens kvinnoroller kräver både distans och medvetenhet när de återskapas för dagens publik. Malin Byström har ett övertygande sätt att tolka en kvinnas utsatthet, med vokal glans och behärskning men också en sorts eftertänksam frånvändhet.
Den franska repertoaren verkar passa Malin Byström. Med stor musikalitet och mjuka övergångar låter hon Massenets melodier skimra. Och med Margareta i Gounods Faust, som vi såg ett par säsonger tidigare i Göteborg, åstadkom hon en hjärtskärande gestaltning av en av operalitteraturens olyckligaste unga kvinnor. Den berömda Juvelarian blev i hennes tolkning inget bländande uppvisningsstycke utan en drömsk suck.
I Stockholm kunde vi i våras höra årets pristagare sjunga barockopera med stor elegans. I en rätt speedad variant av Händels Xerxes gjorde hon en distinkt rolltolkning av den åtrådda Romilda, som hon exekverade med ett blixtrande humör. Malin Byström lämnar aldrig publiken oberörd.
