Under rubriken ”Åtgärda Stockholms stadsbrist” offentliggjorde Stockholms handelskammare tidigare i år ett förslag till omdaning av Årstafältet i Stockholm. 10 000 lägenheter och 200 000 kvadratmeter kontor samlade kring en central park.
Den tyske författaren Bertolt Brecht skrev efter det misslyckade upprorsförsöket i Östberlin 1953 dikten ”Lösningen”:
Efter upproret den 17 juni lät sekreteraren i författarförbundet utdela flygblad i Stalinallén, på vilka stod att läsa att folket förverkat regeringens förtroende och endast genom fördubblat arbete kunde återerövra det. Vore det då trots allt inte enklare att regeringen upplöste folket och valde ett annat.
På ett liknande sätt beklagar sig Bosse Bergman i SvD (18/6) över att varken ”folket” eller ”byggbolagen” i dag nöjer sig med de splittrade och funktionsuppdelade stadsdelar som modernistiska stadsplanerare påtvingat Stockholm sedan 1930-talet. Bergmans avfärdande av den universella trenden i stadsplaneringen – renässansen för den blandade kvartersstaden i såväl Sverige, Kina som USA – som en ”hopplöst återblickande retrotrend” kan lika gärna appliceras på våra östliga grannstater. Dessa försöker i dag återskapa något så ”gammalmodigt” som marknadsekonomi och demokrati efter att planekonomins utopi kollapsat. På samma sätt är det med modernismens stadsplaneringsutopi. Haveriet är totalt och lösningen pinsamt nog en återgång. Back to basics: stad och stadsliv har en rumslig form uppbyggd på kvarter och gator, stadens DNA-kod, även om storlek och form varierar med funktion och hastighet.
Aktuella förslag att ”rulla ut kvarterstadsmattan” i Stockholm utgår från detta. Innerstadens dominans kan utmanas av nya genuina stadsmiljöer i ytterstaden. Dessa klipper inte av det regionala vägnätet, som Bergman felaktigt påstår. Mitt av Handelskammaren stödda förslag till en stad på Årstafältet – 10 000 lägenheter och 200 000 kvm kommersiella lokaler samlade kring en park något större än Humlegården – möjliggörs av Södra Länken, ett tunnelsystem för regional trafik som löper under Årsta. Hur det skulle vara ”tillbakablickande” att planera för ett nytt Sundbyberg (liten sekelgammal kvartersstad) söder om Stockholms innerstad är med tanke på de skenande priserna på just stockholmska innerstadslägenheter en gåta. Om man nu inte bestämt sig för att folket i sitt oförstånd efterfrågar fel sorts stadsmiljöer ...
Samma sak på Järvafältet. Det nyligen presenterade förslaget Sthlm NOW (Stockholm NorthWest) av Erik Stenberg och undertecknad konkretiserar Färgfabrikens vision. Nya kvarter och gatunät kompletterar den gamla strukturen med 17 000 bostäder och 13 000 arbetsplatser samlade kring Järvafältet, uppgraderat till Stockholms motsvarighet till Central Park i New York. Regional och lokal trafik leds i flera stråk som ersätter enklaver och återvändsgator med förbättrad biltillgänglighet och möjlighet till handel på fler platser än enbart Kistas shoppinggalleria. Motorvägen E 18 med 40 000 bilar per dag omvandlas till stadsgata typ Sveavägen (som även den har 40 000 bilar per dag!), i förslaget utformad med korta tunnlar i mitten av gatan för just förbifartstrafikens skull. Att kvartersstrukturen skulle ”klippa av” det regionala vägnätet är rent nonsens.
Bergmans försök till äreräddning av den gamla utopin om bilstaden har inget med dagens verklighet att göra. Men den förtydligar stadsplaneringens grundfråga: skall städer byggas för att tillgodose hushålls och företags efterfrågan eller för att uppfylla enskilda planerares utopier? Som väl är styrs inte Stockholms planering av nostalgiska återblickar på 1960-talets schabloner eller avfärdanden av efterfrågan på attraktiv och varierad stadsmiljö som något suspekt.
Jerker Söderlind
Jerker Söderlind är arkitekt MSA, Tekn Dr, KTH Samhällsbyggnad – Centrumfunktion.
