Thérèse Andersson och Caracola får pröva vingarna i Kiruna och Andra chansen om ett par veckor.

BWO ser aldrig riktigt osäkra ut denna afton. Men det kan ha funnits nerver där också. De har tävlat förr och just i Linköping, när de ställde upp med låten Gone, kom de bara femma.

- Vi har faktiskt inte tagit något för givet, säger BWO-sångaren Martin Rolinski.

Alexander Bard konstaterar att finalplatsen faktiskt skapat en liten känslostorm.

- Just nu känns allt lite förvirrande.

Innan lördagens tävling var jag faktiskt en smula orolig att Alexander Bards ständiga förmåga säga ostrategiska saker till pressen skulle sätta käppar i hjulet för dem och deras Lay your love on me. Ännu en gång hoppade Bard på Carola Häggkvist, det finns ingen direkt kärlek mellan de två om man så säger. Nog ska man vara ärlig och säga vad man tycker, men det går att välja sina tillfällen.

Parerar man sedan det hela med ett så anslående nummer som BWO bjuder på må det väl vara hänt att truten glappar. Nog är det kul att sångaren Martin Rolinski far upp i en hiss som blixtrar av pyro. Tjusigast på scenen är ändå Marina Schiptjenko som bara ligger där på sin divan, lojt fingrandes på en synt.

I finalen 2006 kom BWO tvåa med Temple of love. Och nu kan man tänka sig att det bara är vinst som gäller för Bard, Rolinski och Schiptjenko.

Om BWO visar attityd och säkerhet så ser Frida Muranius och Lariemar ”Headline” Krokvik smått chockade ut när Kristian Luuk avslöjar att de är finalister.

Sedan kommer glädjetårarna.

Under presskonferensen i green room efteråt har sminket runnit ut och halsen är torr på Frida.

- Jag som är så jävla tuff annars, säger Frida med fuktiga ögon.

Hon konstaterar också att tävlingens första framträdande är det enda hon är helt nöjd med. Andra versionen gick inte lika bra.

- Det är svårt att gråta och sjunga samtidigt, förklarar hon.

Normalt är det så att hiphop och rappande inte har någon direkt lysande historik i Melodifestivalvärlden. De som har försökt tidigare har bittert fått erfara detta. Men Frida hade för inte alltför länge sedan en landsplåga med Dunka mig gul och blå. Dessutom har Timbuktu banat vägen för livsbejakande rappande på skånska. Sedan är inte Upp och hoppa hiphop om man ska vara petig. Fridas bidrag drar snarare åt reggaeton, och den blandningen av reggae och calypso har ett helt annat och gladare sväng. Sedan piggar hennes kompanjon, Lariemar ”Headline” Krokvik, upp rejält också.

Sedan ska man inte underskatta spexfaktorn. I Göteborg bidrog Christer Sjögren med ett visst mått av spex. I Västerås var Rongedal spexfantomerna. Och även om jag anser att Frida har en bättre låt så är det en aning gamman och spex även över Upp och hoppa.

Ska man fundera lite över de delarna av sändningen som inte handlar om musik så är Kristian Luuk fortsatt festlig. Många av hans repliker är så klart nedskrivna i ett manus och hårt intränade. En del måste dock vara spontant, saker uppfångade i ögonblicket. Där är Luuk ofta excellent. Dessutom är han tjusig i sin Carola Häggkvist-outfit.

Humoristen Björn Gustafsson har mindre utrymme men gör mycket av sina minuter. Innan han dök upp som underhållare här jag inte sett något alls av Björn Gustafsson. Nu får jag nog säga att jag är ett fan.

Efter sändningen från Göteborg ondgjorde jag mig lite över inslaget där SvT har knåpat ihop en James Bond-pastisch med Lasse Berghagen som skurken Dr. B. Nu kom en uppföljare. Tyvärr känns det hela fortfarande aningen sökt. Det utrymmet kunde man ha låtit knasig låtsasreportern Morgan Pålsson få istället. Nu är det nästan väl lite Morgan i rutan.