Några kilometer från Vitteryd slutar vi äntligen gnabbas. Brorsan skruvar upp Metallicas Orion från plattan Master of Puppets. Mamma associerar soundet till Jimi Hendrix; det är den första låten hon har gillat idag.
Min svägerska och jag tittar på björkskog, ängar, röda stugor med vita knutar, och reflekterar att det låter som rena folkmusiken. En gång fanns det något proggigt hos Metallica. Försvann det draget på den här slingrande landsvägen en olycksnatt för 23 år sedan?
Vi har hittat en vägbeskrivning på cliffinourminds.com och följer skyltarna till Gyllene Rasten. Vi lyssnar på For Whom The Bell Tolls när vi närmar oss. Jag läser högt från hemsidan, alla detaljer om dödsolyckan där Metallicas ursprunglige basist Cliff Burton miste livet. De lottade om sängplatserna, han vann och valde först. Den döde kunde lika gärna ha varit Kirk, Lars, James. Vad hade hänt då?
Brorsan och jag var barn på den tiden. Vi hittade Metallica senare på var sitt håll och bryr oss bara retroaktivt om Cliff Burton. Mamma försöker förstå varför vi gör den här resan. ”Förnyade han alltså basens roll i rockmusiken?” frågar hon tvekande. Nja, säger jag. Men han var bra på ett sätt som hördes i soundet. Det är viktigt nog för en liten pilgrimsomväg.
Gyllene Rasten i Dörarp är stängd och verkar vara till salu. Några kaffesugna pensionärer vaggar besviket utanför, omedvetna om minnesstenen bara några meter ifrån dem. Den har fallit omkull.
Cliff Burtons soliga leende är riktat mot himlen. Orden ”cannot the kingdom of salvation take me home” är ur en låttext han skrev. Någon har offrat rosor och ett dödskallearmband. Vi lämnar en cigg.
