”Djävulspakten” är den smått geniala titeln på Carina Burmans biografi om Gösta Ekman dä. Skildringens motor är föreställningen om hur Ekman i Fausts efterföljd köpte ungdom och kärlek genom en pakt som ödelade hans privatliv och hälsa och skickade honom till en för tidig död. I Burmans förfarna händer blir det en suggestiv och gripande berättelse om en av 1900-talets största stjärnor i svensk film och scenkonst, samtidigt som det öppnas för kritiska reflexioner om skådespelarkonstens villkor i en gryende modernitet.

Gösta Ekman föddes 1890 i Stockholm under knappa förhållanden. När han avled 1938 begrovs han i samma kyrka där han en gång konfirmerats i kostym skänkt av fattigvården, men det var en begravning värdig en statsman, där operakören sjöng och SF-orkestern spelade, och där sedan katafalkvagnen drogs genom ett Stockholm med hundratusen åskådare längs gatorna.

Under sin levnad blev Ekman sin tids starkast lysande teaterstjärna, ständigt arbetande som teaterdirektör, regissör och skådespelare. Han skolades hårt i de resande teatersällskapens proletariat, spelade sommarteater och revy, och med ett antal privatteatrar i Stockholm som bas arbetade han sig målmedvetet in i publikens medvetande. Förste älskare, dandy, androgyn charmör, men också groteskerier och akrobatik; inget var honom främmande. Som helt ung man var Ekman på väg att bli en institution. Han gav sig sedan in i ett antal teaterföretag i vars ekonomiska ekorrhjul han sedan skulle springa som besatt för att klara utgifterna, han arbetade till synes dygnets alla timmar, samtidigt som han höll hov i sin paradlägenhet och med iver deltog i ett hektiskt nöjesliv.

Scensuccéerna är många och av skiftande slag, från komedin ”Gröna hissen” (som han spelade 1000 gånger) till Ragnar Josephsons ”Kanske en diktare” och Pär Lagerkvists ”Bödeln”. Ekman var också tidigt inne vid filmen och blev publikens gunstling även under denna musa.

Hans internationella filmkarriär kom av sig men han gjorde titelrollen i Murnaus ”Faust” 1926. I Berlin gjorde han dessutom en fatal debut som kokainist; något som skulle öka hans arbetskapacitet men också förkorta hans levnad och ge honom en aura av farlig gränsgångare som många av dagens populärikoner skulle vara avundsjuka på.

Till de riktigt stora svenska filmerna måste räknas Gustaf Molanders ”Intermezzo” från 1936 där Ekman spelade demonviolinisten Holger Brandt. Rollen kan i många stycken ses som ett självporträtt; här spelade han en figur som brände sitt ljus i båda ändar som han själv och som bara kunde leva riktigt intensivt när han stod på en scen.

Till sist gick ridån ner. Utbränd med sviktande njurar var han försvarslös när en lunginflammation ändade hans liv. Gösta Ekmans sista ord ska ha varit: ”Nu träder jag innanför de stora portarna”, och Burman sammanfattar att för honom var till och med den slutliga sortin egentligen en entré.

Det har skrivits om Ekman förr, men det här är den första heltäckande biografin. Med en klar och enkel kronologisk disposition berättar Carina Burman en historia, baserad på ett rikhaltigt och mångsidigt källmaterial, där vi inte bara får Ekmans levnadsskildring utan också en kulturhistorisk exposé över hur scenkonsten och dess offentlighet moderniserades i Sverige under seklets första decennier.

Humoristiskt, fördomsfritt och nyfiket rör författaren sig mellan decennier och kulturella sfärer, och tillåter sig emellanåt jämförelser med vår egen tid.

”Djävulspakten” är helt enkelt en bok som vidgar världen en smula.