Landet styrs av en fruktansvärd militärdiktatur, det är ett av världens största producenter av olika slags narkotika, hiv/aids epidemin är den värsta i Sydostasien. Och ekonomiskt står Burma på avgrundens brant.

Landet är rikt på mineraler och även naturgas och olja. Men årtionden av ekonomisk vanskötsel har förvandlat vad som en gång i tiden var ett av Asiens rikaste länder till ett av de fattigaste.

En av de få ljuspunkterna är att Burma fortfarande inspirerar litterära förmågor, både inne i landet och internationellt.

Burma har en lång och rik berättartradition, och den har landets militärjunta inte lyckats kväsa. Trots censur och stränga restriktioner har Burma en uppsjö privatägda tidskrifter som publicerar poesi, noveller, filmrecensioner och även aktuella reportage - men då, för att vara på den säkra sidan, från andra länder.
På det internationella planet är Burmabilden starkt förenklad.

Alla känner till den modiga Aung San Suu Kyi, som fick
1991 års Nobels fredspris. Den ensamma kvinnan mot militärens vapen. En ny, kvinnlig Mahatma Gandhi, Asiens Nelson Mandela eller en nutida Jeanne d”Arc, som befinner sig under husarrest i hemmet i huvudstaden Rangoon.

Utan henne skulle Burma knappast engagera så många icke-burmeser, och visst stämmer bilden av henne i stort. Men till bilden hör också att hon under 18 års kamp - från det att hon höll sitt första tal inför ett massmöte i Rangoon i augusti 1988 till nu - egentligen inte uppnått mycket.

Hon är och har förblivit en symbol för burmesernas dröm om frihet och demokrati. Men militären sitter där den sitter och ingen, och ingenting, tycks kunna rubba deras absoluta grepp om makten.

Burma är, som Jesper Bengtsson säger, globaliseringens blinda fläck. Där andra länder i regionen utvecklas och går framåt både politiskt och ekonomiskt tycks Burma ha fastnat i nästan medeltida förhållanden.

Kanske Suu Kyi skulle kunna åstadkomma mer om hon lämnade landet och började agera internationellt? Hur mycket är det värt att sitta år efter år i husarrest? I total tystnad?

Landets enda hopp är, vilket Karel Glastra van Loon påpekar, att omvärlden inte har helt glömt bort vad som försiggår i Burma. Och där spelar de böcker som skrivs om landet en stor och betydelsefull roll.
Men det kanske hade varit ännu bättre om Suu Kyi hade kunnat vara med när de böckerna lanseras utomlands. Eller när FN, EU och USA diskuterar aktioner med militärjuntan.

Men fram till dess får omvärlden nöja sig med att bara läsa om landet, där allt tycks ha gått fel. Även för den egna demokratirörelsen.