Det gamla kakaolaboratoriet har fått ett nytt innanmäte och en pendang i form av en 500 kvadratmeter stor underjordisk utställningssal. Det är ännu långt till invigning, men det både låter och flimrar. Ljuden kommer från Dave Allens härmfåglar i den grovt tillsågade buren. Det blir snabbt rundgång, men en positiv sådan. Fåglarna härmar nämligen den franske kompositören Olivier Messiaens pianoverk, skapat i naturen efter just fågelsång. Metakonst eller efterapning i största allmänhet. Granne med buren står Elisabeth Westerlund och klipper löv. Eller i alla fall tygbitar som sedan limmas på den konstgjorda benjaminfikusen.

– Först trodde jag det skulle bli svårt att hitta så många olika tyger med lövmönster som det här verket krävde, men det var en barnlek, säger hon.

Verket handlar om människans lust att tämja naturen, att göra den tillgänglig och avmystifierad och lite lagom snygg. Det funkar. Fikusen ser fortfarande ut som en fikus, men med ambitioner att bli något annat.

Precis som konsthallen, som är ritad av Martin Hansson på WGH arkitekter. Ett otidsenligt uppdrag i en tid där ny arkitektur oftast är storvulen. För det är en bunker, eller en tystlåten pendang till Artur von Schmalensees laboratoriebyggnad från 1942. Ett underjordiskt rum som ska bära konstutställningar av internationell klass.

Förutom konsthall och det gamla kakaolaboratoriet är Marabouparken också en park, en stadslunga och ett utflyktsmål. I 18 år, mellan 1937 och 1955, arbetade landskapsarkitekten Sven Hermelin med sin funkisinspirerade miljö. Och sedan dess har den fungerat som en oas för Sundbyberg med omnejd.

– Parken skapades i en anda där man trodde på konstens möjligheter att gripa in i vardagen. Och att konstnärliga upplevelser direkt syntes i företagets resultaträkning, säger Bettina Pehrsson som skapat öppningsutställningen Parkliv tillsammans med Helena Selder.

– Parken som utopi och vattenhål, det vill vi bygga vidare på, säger Selder.

Och vad kan då passa bättre än att gå ut och ta en fri rullning i Paola Pivis gräsbacke, en kommentar till parkens främsta fetisch – gräsmattan. Nyrullad och gräsig blir konsten förhoppningsvid en omtumlande upplevelse. Det är i alla fall vad den drivande trion hoppas på.

Några siffror på mål vad gäller besöksantal vill de inte ge.

– Vi vill att alla ska komma, säger Johan Börjesson och ler brett.

– Den gamla skulpturparken har haft 50000 besökare årligen, så det finns en stor genomströmning av människor. Ett antal av dessa måste vi väl kunna locka in till konsthallen, eller i alla fall till restaurangen, fortsätter han.

De enas kring att det blir en utmaning, och att det handlar både om lokal förankring och att skapa tillräckligt intressanta utställningar för att få bra recensioner. Samtidigt måste den pedagogiska verksamheten komma igång för att nå ut till exempelvis skolor.

– Men kvaliteten är viktigast och då räcker det för mig om det bara är en klass som kommer, men som får en riktigt bra konstupplevelse, säger Helena Selder.