Cyklister samlas under en Critical mass-aktion på Manhattan i New York. Aktionen genomförs sista fredagen i varje månad, då cyklister möts upp och cyklar från ett ställe till ett annat. Samtidigt blockerar de biltrafiken.
I korsningen Houston Street och Avenue A på sydöstra Manhattan står en vitmålad cykel mot en stolpe på trottoaren. Framhjulet är skevt. Någon har skruvat fast en skylt i stolpen: ”Brandie Bailey, 21 years old. Killed by truck, May 8 2005. Rest in peace.”
På marken står några utbrunna ljus. Blommorna i hjulens ekrar har vissnat. Det har gått nästan en vecka sedan ett sorgetåg av cyklister stannade till. Under tystnad höll några av dem sina hojar ovanför sina huvuden. Blommor och ljus placerades ut. Efter andakten cyklade klungan vidare till nästa olycksplats.
21 personer blev överkörda och dödade på sina cyklar i New York-trafiken under 2005. Antalet skadade räknas i tusental.
L Train tar oss över East River. Vi kliver av på Montrose. Vi ska träffa fotografen Tod Seelie, som följt Brooklyns cykelscen under flera år. På det slitna haket Wreck room ordnar tall-bikegänget Black Label bike club NYC en maskerad. Märkliga cyklar står lutade i drivor mot fasaden. Vissa har en sadelhöjd på två meter.
Uppmärksamma New York-bor kan ha läst i Village Voice om ”Mutant Bike Gangs of New York”. Men för de flesta handlar det om ett okänt fenomen. Black Label utmålas, möjligtvis aningen spekulativt, i artikeln som ”anarkister som letar cykeldelar och slängd vegetarisk mat i containrar”. Baren visar sig snarare vara fylld av artschoolhipsters. Sådana som bor tillsammans i loftvåningar och jobbar på ”egna projekt” inom film, konst eller musik. Och tvättar håret mycket sällan.
Gängmedlemmarna har jeansvästar med sitt emblem på ryggen. I ett intilliggande rum uppträder en artist som kallar sig Mr Andersonic. Stämningen är uppsluppen.
Om det inte varit för den där sopbilen är det mycket möjligt att Brandie Bailey hade varit här. Tod Seelie brukade träffa henne på loftfester och spelningar i området. På dagarna jobbade hon som servitris på en veganrestaurang på Manhattan där han brukar luncha. Som så många andra unga New York-bor som valt den alternativa livsstilen cyklade hon överallt.
- Hon var en mycket vänlig själ. Det var en stor förlust för oss alla, säger Seelie vars blog Suckapants.com är en av de mest uppdaterade källorna för aktiviteterna runt New Yorks cykelscen.
New York är ett av liberalernas starkaste fästen. Att president Bush fördes till makten av det militärindustriella komplexet och att kriget i Irak egentligen handlar om att säkra oljefyndigheter är ingen ovanlig åsikt här.
Samtidigt fylls staden av allt fler bilar. De hårdast trafikerade gatorna i nationen finns i Manhattans affärsdistrikt. Här passerar 830 000 bilar varje dygn. Här cyklar man inte för att det är trevligt eller för att få frisk luft. Man cyklar för att det är ett effektivt, men livsfarligt, sätt att ta sig fram genom trafiken.
För många i den minoritet som väljer att cykla är det också ett politiskt ställningstagande. En tvåhjulig protest mot en skenande konsumtionskultur man ser som förödande för människor och miljö. Den sista fredagen i varje månad samlas de på Union Square för att tillsammans cykla längs Manhattans gator en masse. Fenomenet kallas Critical mass och växte stadigt i popularitet under 90-talet för att kulminera under republikanernas konvent i augusti 2004 då över 5 000 cyklister rullade söderut längs Broadway. En manifestation som fick ett abrupt slut när New York-polisen plötsligt utförde en av de största massarresteringarna i New Yorks historia.
På flyern till kvällens maskerad står det: ”Vi har skådat framtiden, och den går åt helvete!”. Och ja, folk på Wreck room festar onekligen som om det inte fanns någon morgondag.
Tod Seelie presenterar oss för Brendt Barbur. Är det någon i världen man ska ställa frågor till om urban cykelkultur så är det han.
För sju år sedan, när han just flyttat till New York från San Francisco, blev han överkörd av en buss. När han skrevs ut från sjukhuset bestämde han sig för att börja missionera. Han är övertygad om att cykeln kan vara svaret på många av vår tids största problem.
- Ta övervikten, ta vårt beroende av olja, ta miljöförstöringen. Jag säger inte att cykeln är den enda lösningen på dessa problem. Men den kan definitivt vara en av dem.
Barbur startade Bicycle film festival. Från att ha varit en lokal angelägenhet med stencilerade program på en mindre New York-biograf har den vuxit. Förra året åkte Barbur med sin festival till San Francisco, Los Angeles, London och Tokyo. Sammanlagt såldes 17 000 biljetter.
- Jag ville ge rörelsen en röst. Jag ville göra något där cykeln var stjärnan, säger Barbur.
I festivalutbudet finns bland annat Lucas Brunelles inbäddade reportage från hisnande illegala cykelrace med New Yorks cykelbud.
Filmerna där han cyklar med sin kamera på hjälmen har laddats ner från internet av över en miljon människor. Och naturligtvis filmen som Barbur kallar den bästa om cykel som någonsin producerats: A sunday in hell. Den danske regissören Jörgen Leths ingående studie i mjölksyra från cykeltävlingen Paris-Roubaix från 1976.
- Men vad som verkligen har engagerat många festivalbesökare är just kaoset i samband med
republikanernas konvent, säger Barbur. Allt finns dokumenterat i Still we ride, en film som han själv har varit med och producerat.
- Tidigare hade Critical mass handlat om att protestera mot biltrafiken, träffa tjejer, tryggheten av att cykla tillsammans eller vilken anledning man nu hade att komma med. Men den här gången var det rent politiskt. Att republikanerna valde New York för sitt konvent var ett hån för många av stadens invånare. Bush är inte speciellt populär här. Speciellt inte hos dem som valt att cykla, säger Barbur.
Fler än någonsin dök upp. Bilarnas irriterande tutande dränktes av deras visselpipor och jubel.
- Plötsligt upptäckte vi att det fanns prickskyttar på taken runt omkring oss. Helikoptrarna surrade i luften. Efter en timme slog kravallpolisen till. Det var brutalt. Folk fick armar avslagna, minns Barbur.
264 cyklister arresterades och deras cyklar beslagtogs som ”bevismaterial”. De månatliga manifestationerna har fortsatt, trots polisens tuffare tag. Polisen hävdar att
cyklisterna stör trafiken och ordningen och att organisatörerna måste söka tillstånd att demonstrera.
Deltagande organisationer, som miljörättsgruppen Times up, hävdar att Critical mass inte alls handlar om någon organiserad manifestation. Utan bara ett tillfälle att träffas för folk som gillar att cykla.
- Vi behandlas som terrorister. Agenter spionerar på oss. Polisen skickar infiltratörer till Critical mass-aktionerna. De videofilmar sörjande människor under minnesfärder. De stoppar cyklister på måfå och skriver ut höga böter för bagateller. Det liknar rena trakasserierna, säger Barbur.
Att myndigheterna satt sökljuset på cyklister i stället för att jaga stans vårdslösa bilförare har upprört många. Särskilt ont blod väcker fallet Brandie Bailey. Det dröjde 23 kvarter innan en patrull stoppade sopbilen som dödade henne. Föraren släpptes genast och slapp åtal. Flickans död betraktades som en olyckshändelse.
Trots, eller kanske tack vare, det allt hårdare klimatet spirar den amerikanska cykelkulturen. Att cykla har helt enkelt blivit coolt.
Liksom de flesta andra alternativa rörelser har den sina egna filmer, sin musik och sitt mode inspirerat av stadens våghalsiga cykelbud. Naturligtvis har den även sin egen konst.
Följande dag sitter vi i en enorm lagerlokal under Williamsburgbron. En jättelik gammal hund haltar runt bland minst hundra cyklar i olika modeller. Där bor och arbetar Taliah Lempert. Hennes man driver en cykelbutik på Lower East Side och de flesta av hennes vänner är cykelentusiaster. Hon tävlar på motionsnivå och brukar ofta delta i stadens rullande manifestationer.
I nio år har hon målat ett och samma motiv. Cyklar. I hundratals varianter. Hon har avbildat hojar åt olympiska mästare. Åt lokala cykelbud. Åt alla möjliga som färdas genom livet på två hjul och utvecklat ett passionerat förhållande till sitt fordon.
- För mig är cykeln en befrielse. Den gör att jag kan använda min egen energi till att åka fort. Dessutom är den vacker, säger Lempert medan hon omsorgsfullt
målar den metalliska reflexen i ekrarna på en grön racer.
- Med cykel kan du stanna och prata med folk. Den är inte som bilen som gör folk isolerade och frustrerade. Det är verkligen synd att hela vår ekonomi, vår kultur, är byggd kring den.
Något som Brandie Bailey antagligen skulle skriva under på. På internet lever minnet av henne vidare. Hennes bloggsida på Myspace.com är fortfarande aktiv. Fortfarande postas meddelanden i gästboken från sörjande vänner. Den 16:e mars skriver Colette: ”I natt vaknade jag, övertygad om att du fortfarande var här.”
Men allt som finns kvar av henne är en spökcykel. Lysande vit bland avgasgrå betong.
