Rösten är lugn, slår en bro över fasan när hon sammanfattar:

–Det är så lite jag kommer ihåg. Jag minns inte polisförhöret eller rättegången och jag har aldrig tidigare pratat med mina föräldrar om våldtäkten.

Det är så den börjar, filmen Våga minnas där Ewa Cederstam berättar sin historia. Lyfter på locket, som hon själv säger. Inte bara för att se vad som hände den där höstkvällen 1986, minnesbilderna som hon trängt undan av själva övergreppet, mannen, skräcken. Nej, hon närmar sig också konsekvenserna, det som hände efteråt. Vad tystnaden gjort med henne själv – och med hennes närmaste.

–Våldtäkt är, fortfarande, så tabubelagt som ämne. Brotten blir till notiser i tidningen men ingen stiger fram och säger: Det hände mig. Nu gör jag det. Alla säger att jag är modig men jag känner mig inte modig. Det här är bara något som måste komma ut.

Vi ser filmen tillsammans och i början ler hon, hummar lyckligt, inför scenerna med ett familjeliv som många kan känna igen. Där finns hennes man och deras son, där klär de julgranen och där springer de ikapp över en tennisbana. Det är bilder hon själv hade behövt se, efter övergreppet, som bevis på att livet går vidare, också rymmer glädje.

Svärtan löper under. Hon kryper ihop på sin stol inför scenen där hon möter en polis för att rekonstruera förhöret som en gång hölls, se vad hon minns i dag.

–Å, det här är jobbigt, riktigt jobbigt, erkänner Ewa Cederstam.

Historien kan berättas i korthet: Det är oktober 1986 och hon har precis flyttat till sin första egna lägenhet i Malmö. Nu är det kväll, hon är på väg hem när en man cyklar förbi och vinkar. Hon vinkar tillbaka, tror att det är någon hon känner. Det är det inte men nu har han stannat, de börjar prata – och när hon går in i huset följer han efter. Jo, visst är det konstigt eftersom han just berättat att han var på väg till sitt jobb. Hon är halvvägs inne i sin lägenhet när han hinner ifatt henne och till slut, för att bli av med honom, frågar hon om han vill ha en kopp te.

–Visst, det var naivt. Men eftersom han skulle jobba tänkte jag att han skulle tacka nej och äntligen försvinna. Ingenting var heller otäckt eller oroväckande, han såg ut som en vanlig kille.

Mannen kommer med henne in och när hon frågar vad han jobbar med säger han att det vill hon inte veta. Eftersom han just avtjänat ett straff. För vad? Våldtäkt.

Ewa blir hans nästa offer. Blixtsnabbt får mannen tag i en sax och allt är våld, hot och förlamande skräck. Hon gör motstånd, slåss för sitt liv, men blir till slut nedslagen och kryper ihop på sin säng.

–Det enda som fanns kvar var att spela död. Några år tidigare hade jag gått självförsvarskurs och jag trodde att i en sån här situation skulle jag knäa en man i skrevet direkt. Det gjorde jag inte. Efteråt var det en av de jobbigaste delarna, att jag var en människa som tystnade.

När mannen lämnar lägenheten låser han dörren utifrån. Det dröjer innan Ewa vågar ringa polisen.

–Jag trodde han stod kvar utanför och skulle döda mig. Känslan att vara instängd, inlåst, var fasansfull.

Polisen griper mannen ganska omgående, eftersom han kvällen före attackerat en annan kvinna finns nu två offer som kan identifiera honom. Domstolen dömer honom till tre och ett halvt års fängelse för grov våldtäkt. Och Ewa? Ja, hon sätter aldrig mer sin fot i lägenheten på Osbygatan.

–Först flyttade jag hem till mina föräldrar igen, sedan till Stockholm. Det var som om Malmö, stan jag egentligen älskar, blivit besudlad. Fortfarande har jag svårt att närma mig gatan där det hände.

Att hon valt en yrkesbana som filmare och fotograf har förmodligen ingenting med våldtäkten att göra. Däremot kan hon se hur händelsen styrt hennes ämnesval. Kortfilmen Kvinnans plats, som tävlade i Berlin 2003, bygger på intervjuer med våldtagna kvinnor och efteråt åkte hon runt på fängelser för att få gärningsmäns berättelser.

–Men jag fick aldrig ihop en film, kunde inte hitta fokus. Till slut frågade Stefan Jarl, som var min mentor, vad filmen handlade om och jag hörde mig själv säga, mitt i en fullsatt biograf: Den handlar om mig, det jag varit med om.

Ord som uttalats, tankar som börjat tänkas, kan inte tas tillbaka. Så började Ewa Cederstam långa resa mot filmen Våga minnas, även om det dröjde innan hon vågade ta plats som både regissör och huvudperson. Nu är den klar och hon är nöjd. Eftersom den, hon säger det med skärpa, handlar om så mycket mer än hennes egen historia, hennes egen familj.

–Det är det universella jag velat komma åt. För vad får vi för samhälle om alla tiger om sina hemligheter? När jag filmar min pappa berättar han att han och mamma aldrig talat om våldtäkten ens med varandra. De har sopat allt under mattan.

Hennes mamma försöker förklara att hon trodde tystnaden skulle hjälpa Ewa att slippa minnas.

–Jag förstår henne, särskilt som jag själv spelade duktig och inte sa någonting. Även inför mina vänner teg jag, som för att skydda dem. De skulle inte behöva bära mina minnen. Nej, vänta, så här skrev jag i natt…

Jo, hon vet sitt behov av kontroll, att vara den som styr situationen, men just detta vill hon ha sagt: ”Att jag skulle vara offer för resten av mitt liv har jag svårt att acceptera. Kan den som blir utsatt gå vidare? Vi möts i tystnaden och i det som ingen orkar se eller prata om, men vi finns där och vi lever vidare med våra minnen – och livet pågår och vi har ingen möjlighet att bli desamma som vi var innan det hände.”

Vem blev hon själv efteråt? En av Sveriges duktigaste fotografer, svarar hon blixtsnabbt. Men också den som alltid är på väg, cyklar, jobbar, inte går att hinna ifatt.

–Sedan är jag rädd för andras ilska. Höjer någon rösten mot mig duckar jag direkt.

Och hemma, med din man?

–Det är väl det som är svårast att tala om. Att min man, vår relation, fått bära så mycket. Det är inte så att vi inte har sex med varandra men jag kan känna mig ofri, stel i situationer som borde vara enbart härliga, livsbejakande. Där kommer kontrollen in. Det känns som jag blivit fråntagen en bit av min egen kropp. De som säger att en våldtäkt inte handlar om sex förstår jag inte. Vad handlar den då om?

Som 19-åring, efter rättegångarna, tänkte hon: Nu börjar mitt liv. Bevisligen var det inte så enkelt. Frågan varför hon inte sökt professionell hjälp är felställd. Det har hon.

–Direkt efter våldtäkten gick jag tre gånger till en kurator på sjukhuset. Självklart var det för lite. Om jag mötte en 18-åring som utsatts för våldtäkt idag skulle jag säga: Ta hand om det som hänt. När jag ser mig själv i filmen, i scenen med polisförhöret och polisen undrar om vi ska ta paus och jag svarar ”Nej, det blir inte bättre sen” – då fylls jag av stor ömhet för den Ewa som ändå kämpar på.

Jo, hon har sökt professionell samtalshjälp även senare i livet. Men då handlade det om hennes längtan efter barn, att inget hände. Först nu, under arbetet med filmen, fick hon frågan om det kan bero på våldtäkten, att den skadat henne så att hon inte blivit gravid?

–Jag har aldrig tänkt tanken, och aldrig frågat någon läkare. Därför har jag inget svar. Jag vet bara vad vi fick i stället: Malte.

Den älskade adoptivsonen får hennes ögon att lysa bara hon ser honom springa sig svettig i hennes film. Hennes tacksamhet över man och barn är påtaglig:

–Samtidigt hjälper de mig inte över det som hänt. Det räcker inte att de finns.

Är filmen till större nytta, detta att hon genom samtal med sina närmaste, framför rullande kamera, sorterar bland det svåraste. Som skulden, skammen.

Hon skakar först på huvudet, säger att frihet inte är så lättvunnen.

–Men det är en väg för att nå dit jag vill; att bli en hel människa. Jag hukar inte längre. Och tystnaden förs inte vidare, till nästa generation. Våga minnas är min film till Malte, för att han som vuxen bättre ska förstå vem hans mamma var.

I filmen slutscen har han förmått henne sprintertävla, en sista gång. Han kommer först i mål, försäkrar jublande:

–Jag vann.