Bruno Schulz författarskap är en säregen förening av verklighet och fantasi, av förnuft och surrealism, som för tankarna till Kafka, Joyce och Gombrowicz eller Strindberg. Hemstaden och barndomen har en central plats. Stämningar, ljus, ljud, dofter, rum, byggnader, gator, parker och människor gör Drohobycz för hundra år sedan sällsynt närvarande.
Det är en målare som talar. Bruno Schulz började studera konst i Wien och arkitektur i Lwów (nuvarande Lviv), men lämnade sedan sällan hemstaden. Han levde mest ensam men korresponderade med bland annat Deborah Vogel i Lwów (också mördad av nazisterna). Efterhand bifogades manuskript i breven. 1934 utkom Sklepy Cynamonowe (”Kanelbutikerna”) och tre år senare Sanatorium pod Klepsydra (”Sanatoriet timglaset”).
Böckerna gjorde Schulz berömd och 1938 fick han polska akademins guldmedalj. Ett tredje manuskript, ”Messias”, försvann under kriget och återfanns aldrig. Titeln ”Kanelbutikerna” syftar på affärslokaler med kanelbruna träinredningar. Sådana finner man ännu
runt stadens torg.
Drohobycz ligger i Galizien, för många européer i dag ett bortglömt område. Det var polskt till landets delning på 1700-talet, österrikiskt till 1918, och polskt på nytt till 1939 då Sovjetunionen intog regionen. 1941 tågade tyskarna in och ersattes 1944 av Sovjetmakten.
De centraleuropeiska banden skars av och Västeuropa glömde Galizien, Bukovina och Karpatorutenien. De galiziska städerna hade före kriget främst varit befolkade av judar och polacker, medan ukrainarna för det mesta bodde på landsbygden. Många judiska författare kom från dessa trakter, till exempel Nobelpristagaren Samuel Agnon från Buczacz, Joseph Roth från Brody, Karl-Emil Franzos från Czortków och Paul Celan från Czernowitz. Efter kriget var flertalet stadsinvånare borta. I dag är området ukrainskt och intresset för det multietniska kulturarvet ökar.
Bruno Schulz värld är borta men stadens yttre är ganska välbevarat. Som en länk till Schulz Drohobycz finns den 80-årige ännu aktive musikern, dirigenten och sångaren
Alfred Schreyer. Han är en av mycket få judar som överlevde Förintelsen och som stannade kvar i staden. Schreyer hade på 1930-talet Bruno Schulz som lärare i teckning och slöjd på stadens gymnasium.
Han tar emot i sin ombonade lilla lägenhet i ett av stadens många välbevarade 1800-talshus. Han kan många språk och talar med oss med känsla, värme - och humor på en mycket vacker och klar tyska.

Alfred Schreyer berättar om de bisarra omständigheterna kring Bruno Schulz död: Nazisterna hade nytta av Bruno Schulz och satte honom att katalogisera beslagtagna böcker, tavlor och andra konstföremål som skulle skickas till Berlin. Som ”protegierter Jude”, skulle han arbeta för Gestapochefen Felix Landau, och bland annat göra dekorationsmålningar i dennes hem på Tarnowskigatan 14.
Ett av Felix Landaus nöjen var att från sin balkong skjuta ner människor, bland annat de judiska flickorna Dora Sternbach och Elvira Zuckerman när de tog en paus i sitt trädgårdsabete mittemot. En dag sköt han ner SS-chefen Karl
Günthers ”protegierter Jude”, tandläkaren Löw. Günther ville hämnas genom att skjuta Bruno Schulz. ”Skjuter du min jude, så skjuter jag din jude!”.
Den ”blodiga torsdagen” den 19 november 1942 genomfördes en ”vild aktion” som kostade 230 människor livet. Detta sades vara en hämnd för att en judisk apotekare hade skadat Günthers finger. Alla judar som vistades på gatorna blev skjutna. De döda fick inte avlägsnas. Nästa dag sade tyskarna ”Ta bort era lik - de stinker!”
Felix Landau var i Lwów denna dag och Bruno Schulz visste ingenting. Han hade begett sig till Judenrat för att få sin ranson bröd. Han mötte en polsk bekant, Zofia Malkowska, som fick en bunt papper att föra till Warszawa. De väntade på en officer från polska hemarmén, som skulle komma i tysk uniform och låtsas arrestera Schulz, som hade försetts med falska ”ariska” identitetshandlingar. Karl Günther kom dit först, och kommenderade Bruno Schulz ”vänd dig om!” Bruno Schulz lydde inte och blev omedelbart ihjälskjuten. Nästa morgon togs han
bort, men hans gravplats är okänd. Enligt ett vittne, Izydor Friedman, väntade sig inte Schulz att bli skjuten. Tvärtom, kan han ha trott att Günther skulle ge honom ett arbete.

Alfred Schreyer är stolt över sin stad. Här föddes 1450 läkaren, filosofen och vetenskapsmannen Jurij Drohobycz, elev till Kopernikus och verksam i Kraków och Bologna. Den västukrainske ”nationalskalden” Ivan Frankó kom från en by utanför staden. Drohobycz var redan på medeltiden känt för sina saltkällor. Saltet såldes över hela Öst- och Centraleuropa Det utvinns och säljs i liten skala än i dag.
På 1800-talet fick staden ett kraftigt uppsving, när olja började utvinnas i trakten. Ståtliga patricierhus och villor och vackra parker vittnar om denna tid. De sociala skillnaderna var enorma. Judar fanns såväl bland de rikaste som fattigaste. Fattigjudarna bodde i områden benämnda ”Lam”, som tilldelats judarna redan på senmedeltiden. Stadens elegantare delar låg på höjden och slummen fanns nedanför.
Bruno Schulz skrev att
vandringen från torget till stadens utkant kändes som att vara en bonde, som efterhand tar av sig sina fina stadskläder och kommer hem till byn in sina oansenliga lumpor. På 1930-talet kallades staden ”Anderthalbstadt” med 15 000 judar, 10 000 polacker och 10 000 ukrainare. Relationerna mellan de etniska grupperna var ganska goda. Alfred Schreyer berättar att Bruno Schulz 1939 tog sitt staffli till ”Lam” för att måla av de oansenliga husen. Rektorn frågade varför han ville måla av dessa ruckel och fick svaret: ”Allt måste fastställas - allt skall försvinna i stormen”.
Som lärare gjorde Bruno Schulz stort intryck på Alfred Schreyer. Om klassen var orolig satte sig Bruno Schulz på hyvelbänken och berättade en saga. Eleverna satt helt tysta. Sagorna var alltid olika, de diktades medan de berättades, men blev aldrig nedskrivna. Alfred Schreyer är övertygad om att de hade kunnat tillhöra världslitteraturens stora verk. Han frågar sig var Schulz fick sitt underbara språk ifrån. Föräldrarna Henrietta och Jakub
var ju enkla klädeshandlare. Och varifrån fick han sin tecknings-, målar- och slöjdkonst?

Efter Sovjetinmarschen 1939 firades ”den stora oktoberrevolutionen”. Bruno Schulz beordrades att måla ett jätteporträtt av Stalin. ”Demonstrationer” arrangerades, där samma människor dirigerades att gå runt, så att det skulle se ut som om uppslutningen var stor. Duvorna satte sig på tavlan och regnet började deformera det ännu inte helt torra porträttet. Bruno Schulz kommenterade att han för första gången inte hade något emot om hans tavla blev skadad.
Alfred Schreyer själv hade ”turen” att av nazisterna bli satt i tvångsarbete. Han fick bland annat snickra möbler - en konst han lärt sig av Bruno Schulz. Mot slutet av kriget satt han i bland annat Auschwitz och Buchenwald. Han berättar om en episod från Drohobycz:
- Under en ”aktion” i början av 1942 fördes tusentals judar via Janówlägret i Lwów till förintelselägret Belzec. Kvar blev många föräldralösa barn. Judenrats ordförande Isak Rosenblatt bad
Sicherheitspolizeis chef om tillstånd att ordna en bespisning åt barnen. Detta beviljades efter två dagar. Det dukades till måltid i en synagoga nära torget, och barnen satte sig tillrätta. Schreyers tant var verksam i köket. Då kom polisen dit och sköt ned alla. Det var Sicherheitspolizeis sätt att lösa problemet med de föräldralösa barnen.
Synagogan finns kvar, och märket av en Davidsstjärna avtecknas ännu i putsen.

För en tid sedan inleddes sökandet efter Bruno Schulz väggmålningar i f d Gestapochefens hus. Vid inspelningen av filmen ”Bilder finden” den 9 februari 2001 fann Benjamin Geissler från Hamburg dem övermålade i en liten kammare bakom köket där Landaus barn Helga och Wolf-Dieter hade bott. Man lyckades att frilägga och restaurera målningarna med vackra sagomotiv. Det föreslogs att det skulle inrättas ett museum och en internationell träffpunkt i huset.
Schreyer stödde idén genom att förmedla kontakter och information. I maj 2001 förklarades målningarna av det ukrainska kulturministeriet
som nationellt kulturminne. Ungefär samtidigt övertygade tre representanter från Yad Vashem-institutet i Israel lägenhetens ägare att donera målningarna till Israel mot en ersättning av 100 dollar (detta enligt den polska tidskriften ”The Warsaw Voice”).

Med stadsstyrets goda minne, lyckades man montera ner merparten av målningarna och föra dem till i Israel. Något lämnades kvar, men helhetskompositionen var sönderslagen. Alfred Schreyer blev besviken, och kände att hans insatser missbrukats. Stadens lilla judiska samfund protesterade men Israel ansåg att Ukraina inte hade rätt till målningarna, eftersom Bruno Schulz inte var ukrainare.
En Bruno Schulz-konferens i dag den 19 november 2002 har förlagts till Lublin, Polen, i stället för till Drohobycz. Vems är kulturarvet Bruno Schulz? Stadens, Israels eller Polens?

Bo Larsson är docent i stadsbyggnad, Lunds tekniska högskola, och verksam med ett forskningsprojekt om kulturarv i västukrainska och moldaviska städer.

Bo Larsson