Min första cd-skiva var Bruce Springsteens Human touch. Jag var elva år och inte helt nöjd med presenten som jag fått. Efter några lyssningar, där sista spåret Ponyboy var den enda låt som jag riktigt gillade, lämnades skivan tillbaka till affären och byttes mot Right said Freds album.

Det är först på senare år som jag har vågat berätta detta. Att komma ut ur garderoben som icke-Springsteen-fan – eller åtminstone någon som inte är helt övertygad om New Jersey-sonens absoluta storhet – kräver ett visst mod. För det är något speciellt med Springsteen och svenskarna.

När Sverige i slutet av januari lamslogs av det som i tidningarna beskrevs som ett kaos handlade det inte om någon ny orkanen Gudrun som svept in över landet. Det var istället biljettsläpp till Springsteens sommarspelningar på Stockholms stadion som hade spårat ur.

Att Bossen nästa vecka spelar på torsdag, fredag och söndag i Stockholm men tar ledigt på den svenska nationaldagen på lördag (låt oss dock hoppas på många artiklar där Springsteen dricker snaps och äter sill i skärgården) är egentligen självklart. Han har ju blivit en av oss: en hjälte som får kvällstidningarna att producera extrabilagor och Mona Sahlin att skippa Nobelfesten för att höra Born to run i Globen. 00-talet har låtit göra en nationalidol av den amerikanske sångaren, för så här tokiga i Bossen var väl inte Sverige på 90-talet?

–Nej, och det finns en enkel förklaring till det, säger Markus Larsson, musikkritiker på Aftonbladet. Under största delen av 90-talet arbetade inte Bruce tillsammans med E Street Band. Utan dem är Bruce bara en av världens största artister. Med E Street Band så ... ja du ... då börjar till och med Mona Sahlin att spela luftsaxofon.

–Han återförenade E Street Band. Och det är många människor som längtar efter kollektiva känslochocker. På det viset påminner Bruce om fotboll, minus allt äckligt läktarvåld. Människor behöver fortfarande lägereldar att samlas runt.

Bruce Springsteen talar uppenbarligen direkt till svenskarnas musikhjärtan. Men hur är det med våra nordiska grannländer? Den 9 och 10 juni gör Springsteen två utsålda konserter i Bergen och enligt Harald Fossberg, musikkritiker på Aftenposten, är Springsteen omåttligt populär i Norge.

–Någon har kallat Norge för USA 51:a delstat vilket ju passar musiken. När man kommer några mil utanför Oslo är det hillbilly-land och där hittar man nog kärnpubliken till The Boss. Totalt har han sålt över 100000 biljetter på tre år i Norge. En anledning till att han är så populär här är hans texter, norrmän gillar artister som berättar något. Och hans meat-and-gravy-rock går rakt in i den norska folksjälen.

Philip Teir, kulturchef på den svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet i Finland, tror dock inte att De tusen sjöarnas land kommer att hålla andan när Bossen på tisdag landar för sin spelning i Tammerfors.

–Nej, det kommer inte att stå Välkommen Bruce på löpsedlarna när han kommer hit. Springsteen har en trogen fanskara i Finland men skillnaden mellan Finland och Sverige är enorm när det handlar om förhållandet till populärkultur. I Sverige överbrygger han klyftan mellan det folkliga och kreddiga, i Finland är Bruceintresset lite mer homogent med 50-åringar som har vinyler av Born in the USA i hyllan.

–Sedan tror jag också att den här typen av musik är större i Sverige för att ni har era egna Springsteens som Ulf Lundell. Svenskar har alltid älskat det svulstiga, amerikanska. Vi är lite mer introverta och kanske också nationalromantiska. Det finska vemodet har alltid stått högre i kurs än orealistiska frihetsdrömmar. Finska artister drömmer inte, de vet att de ändå blir besvikna.