Arne Ruth drar en Norgehistoria respektive en svenskevits för att beskriva brödrafolkens syn på varandra.

–När planet från Stockholm går ner för landning i Oslo säger kaptenen i högtalarna: Ställ tillbaka era klockor tio år.

Och så den norska varianten:

–Varför rusar svenskarna ut i slagregnet när det åskar och blixtrar? De tror att de blir fotograferade.

Norrmännen efterblivna, svenskarna självbelåtna.

Det finns också ett annat utmärkande drag i relationen: den oerhört skeva balansen i kulturutbytet.

–I Norge finns det svenska inslag överallt, sitter man på kafé hör man folk som pratar om Sverige och man hör svensk musik i högtalarna. Sverige märks av mycket mer i Norge än Norge märks i Sverige, säger SR-journalisten och före detta Oslokorrespondenten Beatrice Janzon, som skrivit ett av kapitlen i en ny bok om förhållandet mellan de två länderna, I takt och otakt, som ges ut med anledning av kulturcentret Voksenåsens 50-årsjubileum.

Storslagna svensk-norska samarbetsprojekt har notoriskt svårt att slutföras (se faktarutan) men nämnda antologi är ett som faktiskt blivit av. Under publicisten Arne Ruths och SvD:s Oslokorre Björn Lindahls redaktörskap deltar 32 författare, bland andra Henning Mankell, Beate Grimsrud, Ulrika Knutson och Jan Erik Vold.

Medan Arne Ruth kallar svenskarnas blindhet för grannlandet för ”in i helvete korkat” uttrycker sig Norges ambassadör Anne Lund lite mer diplomatiskt. I veckan upplät hon sitt residens i Stockholm för releasefesten av boken.

–Jag måste säga att det är ett lättare jobb för den som är i Oslo och ska presentera svensk kultur än det är för oss som står här i Stockholm och ska försöka få genomslag för norsk kultur, säger hon medan gråhåriga prominenta gäster minglar runt med tallrikar med olika sorters lax på.

Ett undantag finns emellertid från svenskarnas kompakta ointresse för allt norskt:oljepengarna. På den punkten är svenskarnas intresse faktiskt större än norrmännens eget enligt Simen Sætre, som skrivit boken Petromania om Norges förhållande till oljan.

–Jag är ganska säker på att den norska oljerikedomen och den ekonomiska situationen i Sverige har förändrat förhållandet mellan länderna, jag tror inte att vi helt ser resultatet av det än. Svenskar åker till Norge för att jobba samtidigt som norrmän köper upp egendom i Sverige. Det har uppstått en ny typ av dynamik, säger Simen Sætre.

Arne Ruth skjuter in att han tycker att hemmablindheten kring oljan är ett av Norges största problem idag.

–Oljan kan förefalla som det som säkrar Norges framtida självständighet. Men det är en fullständig illusion, olja är storpolitik och Norge har ingen som helst chans att värja sig från det maktspel som kommer att pågå och pågår om oljerikedomar. Att det inte diskuteras i Norge är för mig bisarrt.

Är det norrmännen som börjar få en uppblåst självbild? Och var lämnar det svenskarna? Intresset för svensk kultur i Norge är alltjämt stort, men det minskar, påpekar flera av medarbetarna till jubileumsantologin.

–Man brukar säga att alla norrmän sjunger Taube, och svenska tv-kanaler har alltid varit en del av det norska utbudet. Men norrmännens intresse för Sverige har lugnat ner sig lite, säger Tove Ellefsen Lysander, pensionerad teaterkritiker för Aftonbladet.

Till och med Norgehistorierna är på utdöende, konstaterar en expert i ämnet, Mikael Klingberg. Det är inte lika kul att skämta med ett grannland vars BNP inte bara är högre än Sveriges per capita, utan numera även i absoluta tal.

Frågan är om de omkastade styrkeförhållandena innebär att svenskarna kommer att intressera sig mer för norrmännen. Mikael Klingberg tror det.

–Nu har vi 60000 svenska ungdomar som jobbar bara i Osloområdet. När de kommer hem och berättar för släktingar och vänner berör det många, och det gör att kunskapen om Norge kommer att öka, säger han.

Och medan tiotusentals svenskar väller in i Norge för att jobba så har Fredrik Skavlan, möjligen som enda norsk, åkt åt andra hållet. Att Sveriges talkshowkung är norrman är ett tecken i tiden så gott som något.