Betyg: 5 av 6

5 Filmens titel syftar på den dikt John Keats skrev till sin älskade Fanny Brawne, där han liknar henne vid en trogen stjärna i skyn. Men även Keats berömda diktrad A thing of beauty is a joy for ever utgör ett sorts grundmotiv i Jane Campions film om den allt för tidigt döde engelske poeten (1795-1821) och den kvinna han älskade. Bright star är framförallt en film om passion, passionen mellan två unga människor, som konvenansen skiljer åt, men också passionen för ordet och för synålen.

Det tidiga 1800-talet är en värld där manligt och kvinnligt är strikt åtskilda. Män läser, skriver och diskuterar de stora livsfrågorna i herrummen. Kvinnorna lagar mat, tar hand om barn och hushåll och ”kurtiserar”. Män sjunger tillsammans med starka röster. Kvinnor får på sin höjd dansa graciöst - om de blir uppbjudna.

Keats och Brawne träffas genom att de råkade bli grannar i samma hus i Hampsted village 1818. Keats är där för att skriva tillsammans med sin bäste vän och varme beundrare Brown Fanny Brawne syr kläder framförallt till sig själv i den nya empirestilen. Och hon är stolt över det hon åstadkommer, anser att det är minst lika mycket värt som det männen gör och möts förstås av hånfulla skratt. Ändå mer förlöjligad blir hon när hon ber Keats att förklara vad poesi är för någonting för henne. Men hon ger inte vika och är inte rädd för att säga vad hon tycker.

När Keats bror dör i tbc, broderar hon ett örngott med ett träd i silke. Det blir en uppenbarelse för Keats som lägger kudden med örngottet under sin döda brors huvud. Han ser vad hon åstadkommer med sina händer. Hur hon med stygn vid stygn skapar skönhet, så som han skapar skönhet med ord vid ord.

Deras kärlek spirar men det är en kärlek med förhinder. Keats är urfattig. Hans genombrott som poet kom först efter hans död. Familjen Brawne sympatiserar med det unga paret men vill inte gifta bort sin dotter med en man som inte kan försörja en familj. Därtill dyker Mr Brown upp som en svartsjuk hustru i tid och otid för att förhindra att förhållandet utvecklas.

Abbie Cornish är självlysande i rollen som den viljestraka och stolta Fanny medan Ben Whishaws Keats är en man som hela tiden slåss med sin osäkerhet och bara räknar sina tillkortakommanden.

Jane Campion gestaltar hindren för dem genom att filma genom fönsterrutor. Keats innanför, Fanny utanför, väntande, medan årstiderna växlar liksom Fannys förhoppningar. Sällan har vi sett det engelska landskapet blomma och kvittra så vackert och så kalt och kallt. De båda älskandes möten är alltid i sällskap med andra. Närmast kommer de varandra genom en vägg, som skiljer deras sovrum åt, där de anar varandra. Fanny blir mer och mer desperat när hon inser att den tid de har tillsammans är utmätt.

Hade det här varit en vanlig biopic hade Fanny bara blivit en bifigur i den store skaldens liv. Jane Campion gör henne till Keats jämlike, utan vilken hans sista dikter aldrig hade kommit till.