Musiken och rytmerna lever överallt i den brasilianska vardagen. Musik är ett givet samtalsämne i alla generationer. Rytmen finns i språket, i kroppen, i fotbollspelarnas rörelse med bollen. Brasiliens kreativitet är grundad i en expressiv och vital blandkultur. Det största landet på södra halvklotet är liksom USA en smältdegel av ursprungsbefolkning, europeiska, afrikanska och asiatiska kulturer.
I år är det femtio år sedan Carmen Mirandas bortgång, den charmiga damen i glittrande platåskor som balanserade ananas och bananer på huvudet i sambatakt på filmduken i en förgången tid.
Det var hon som förförde med sydamerikansk exotism och gjorde den brasilianska populärmusiken känd utanför Brasilien som superstjärna i Hollywood på 1940-talet. Hon var en sjungande ambassadris och en bricka i det politiska spelet under den brasilianska diktatorn Getúlio Vargas som då var i full färd att konstruera en nationell brasiliansk identitet där samba var del av taktiken. Sedan dess har samba blivit lika med Brasiliens
musik och en smal bild av den musikaliska mångfalden har fortsatt att marknadsföras.

På 60-talet gjorde elinstrumenten entré och regionala brasilianska stilar blandades med utländska influenser som pop och rock, en nyhet då.
Tropicália-rörelsen kom att prägla den brasilianska populärmusiken med Gilberto Gil, Caetano Veloso, Tom Zé, Os Mutantes och några till vid rodret.
Gil introducerade musik han kallade för universellt sound, världsmusik. Tropicália hade ett genomtänkt manifest influerat av poeten Oswald de Andrade som fyrtio år tidigare lanserat ”Den artistiska kannibalismen” där grundtanken var att mana till fantasi och experimentlusta.
Trettio år efter Tropicália-rörelsens genombrott poppar en annan spännande kreativ kulturrörelse upp i Recife, grundad av Chico Science & Nação Zumbi, ett band som förenar diverse regionala rytmer som maracatu och embolada med global ungdomskultur, cyberspace och internationella influenser som rock, reggae, hiphop och electronica.
”Krabbor med hjärna”, antenner
som sticker upp ur leran och andra symboler kom att skapa en hel rörelse i Recife. Det finns en stor mängd krabbsorter som lever i sumpmarken (mangue) som omger staden. Krabborna blev metafor för kulturell mångfald, och pluralism blev mangue-beats slagord.
Som mest hade staden över trehundra mangue-beat-band som var aktiva på 90-talet. 1996 dog Chico Science i en bilolycka men bandet Nação Zumbi har fortsatt att spela.
I mangue-beats kölvatten har många kreativa musiker trätt fram och gjort internationell karriär. Silvério Pessoa gör en spännande mix av regionala rytmer, dragspelsmusiken forró och elektroniska influenser.
En annan artist från Recife är DJ Dolores. Han kom nyligen ut med albumet ”Aparelhagem” som bygger på idérika collage av musik och ljud från Recifes sumpmarker blandat med elektroniska influenser skapat med tidens självklara instrumentering - sampling.

Årets Polarpristagare i kategorin populärmusik är den brasilianska superstjärnan Gilberto Gil, tillika Brasiliens kulturminister
sedan januari 2003 i president Luiz Inásio da Silvas (Lula) regering.
Brasiliens musikindustri är en av världens största. Kultursektorn utgör 10 procent av landets BNP. Att Brasiliens stat och näringsliv inser den brasilianska kulturens kreativa potential märks på den stora satsning som görs i Frankrike i år. Kulturdepartementet under Gilberto Gil har tillsammans med statliga och privata företag samlat ihop motsvarande över hundra miljoner kronor till projekt för att visa upp brasiliansk kultur i Frankrike, alltifrån hantverk till musikfestivaler.
Gilberto Gil reser runt och kombinerar musikaliska uppträdanden med föredrag om digital revolution, fri mjukvara och kulturell frihet att uttrycka sig i informationssamhället. Kombinationen av folkkär artist och kompositör sedan fyrtio år tillbaka, skivkontrakt med Warner och kulturminister torde göra honom särskilt intressant som slagkraftig talare i ämnet.
Ett av den brasilianska regeringens mål är att kunna erbjuda folket gratis datormjukvara genom
GNU/Linux-versioner i stället för de betydligt dyrare Microsoft Windows-programmen, med regeringskontoren som startpunkt för omdaningen.

Inga länder kan stå emot den tekniska utvecklingen, säger Gil när jag träffar honom i Rio. Att den digitala teknologins revolution är här och att klippa, klistra, dela och byta på internet tillhör vardagen för många människor har Brasiliens politiska ledning insett i ett tidigt skede. Det är en demokratisk fråga, anser Gil som tycker att skivbolagen har alldeles för stor makt.
Brasiliens skivindustri var den sjätte största i världen år 2000. Sedan dess har skivförsäljningen rasat på grund av piratkopiering. I dag tror man att hälften av alla sålda skivor är cd-pirater.
USA har hotat Brasilien med sanktioner om man inte kan lösa piratkopieringen som fortsätter att öka. (De flesta stora skivbolag är amerikanska.) Men kulturminister Gil står bakom idén om största möjliga tillgänglighet till musik och letar alternativ.
Han menar att man inte enbart kan lösa
piratproblemet med övervakning och kontroll. Problemet är mer komplext än så.
- I Brasilien är fattigdomen utbredd och större delen av befolkningen har inte råd att betala för en skiva till fullpris och många saknar tillgång till datorer, säger Gil och menar att om inte upphovsrättslagarna är flexibla så finns risk att man sätter stopp för kreativiteten.
Gil har tagit initiativ till att skapa ett internationellt centrum för kreativ industri som ska jobba fram strategier för kulturindustrin i utvecklingsländer. Internet är ett öppet och rikt medium med enorma möjligheter, tycker Gil.

- Många affärsmän vill göra internet till ett kommersiellt instrument och de reagerar på den öppna fildelningsprocess som internet erbjuder. På så sätt är det i dag en kamp mellan upphovsmännen som vill ha frihet och de som vill skydda sina ekonomiska intressen, hävdar Gilberto Gil bestämt och hoppas att den kreativa friheten vinner slaget.
Gil är anhängare av upphovsrättsrörelsen Creative Commons (CC), vars grundare är
Lawrence Lessig, professor i juridik vid Stanford, USA. Creative Commons erbjuder ett system av licenser. Upphovsmannen väljer vilka rättigheter han vill behålla och får en licens som passar hans önskemål.
- Med en Creative Commons-licens kan jag i förväg bestämma hur mina verk ska få användas, om jag ska tillåta gratis användning, tillåta fildelning etc.
Upphovsmannen får på så sätt större makt över sin intellektuella egendom, menar Gil.

- Creative Commons idé är just detta att öka flexibiliteten kring upphovsrätten, tvärtemot tendensen att upphovsrätten koncentreras till bolag som har äganderätt till verken på ett mycket strängt och anti-demokratiskt sätt.
Att Gilberto Gil håller hårt på friheten är inte särskilt konstigt med tanke på att han själv satt fängslad för sitt artisteri på 60-talet när den ”artistiska kannibalismen” inte accepterades av militärdiktaturen. I dag är det Gilberto Gil som leder kulturpolitiken och då kommer den kreativa friheten i första rummet.
- Jag tycker att det är viktigt
att mänskligheten kan garantera en kommunikativ frihet genom internet eftersom nya kreativa former som kommer att skapas i framtiden är beroende av denna frihet.