Jämfört med det tidigare så kritiserade förslaget för Slussen med sin mur av nya hus framför utsikten, har det inträffat en total scenförändring i den nya versionen. Södermalmssidan öppnar sig nu istället som en väldig scen. Hela Slussen framstår som ett slags evenemangsplats.
Att det blivit så mycket ljusare och öppnare är positivt, och visar en vilja att lyssna. Men inte heller nu blir det mycket kvar av Slussen som en historiskt förankrad plats i Stockholms unika stadslandskap.
Det är fortfarande en gåta varför man prompt vill hacka sönder staden, genom att skära av Gamla stan från Södermalm med ett nyuppfunnet vattendrag. Därmed tvingas man bygga broar för att på nytt förbinda två stadsdelar som alltid tidigare hängt ihop.
Detta grepp trasslar till det enormt. Man vinner ett stycke kaj även på den skuggiga (norrvända) södersidan. Men istället förvandlas den mjuka slänt, som idag karakteriserar Slussen, till en häftig uppförsbacke från kajplanet upp till T-banestationens nivå. Med förra förslaget hade det blivit en hög mur, nu excellerar man istället i trappsystem som blir svårbemästrade på grund av att den stora nivåskillnaden. Här lär handikappförbunden ha en hel del att säga.
Dagens mjuka, svepande linjer försvinner och bilbron dominerar perspektivet. Man tappar känslan av att man befinner sig på en plats där land och vattenvägar möts. Man förlorar också upplevelsen av denna landförbindelse som en viktig länk i hela det magnifika stadslandskapet.
I Konstakademiens alternativa förslag av Mats Edblom och Leif Bolter betonas tvärtom just förbindelsen. På näset mellan Gamla stan och Söder har de lagt en trädplanterad plats som påminner om – låt oss säga Karlaplan. Man ser uppåt slänten och utåt vattnen. En begränsad biltrafik kan samsas med cyklar och gående, det blir tryggt att röra sig även kvällstid. Utifrån känslan för platsen är förslaget oändligt överlägset stadens. Framför allt är det så mycket enklare.
Konstakademiens lösning tar sikte på det viktiga – Slussen som knutpunkt för kollektivtrafiken – utan att trassla till det med shoppinggalleria och annat. Därmed lär det bli billigare och enklare att genomföra.
Men det bör också finnas en oberoende kalkyl för lappa-laga alternativet. Flera långsiktiga frågor ligger dessutom i vågskålen: översvämningsrisker som kan förändras med nytt kunskapsunderlag. Tunnelbana till Nacka, som gör den dyrbara bussterminalen i Katarinaberget överspelad.
Inför historiska beslut får inte brådskan fälla avgörandet. Nu krävs fördjupad och intensiv debatt kring Slussens framtid.
Brådskan får inte fälla avgörandet
Eva Eriksson föredrar Konstakademins förslag.
Foto: stadsbyggnadskontoret
2 maj 2011 kl 16:42, uppdaterad: 2 maj 2011 kl 17:36 Kommentar Nya Slussen
Jämfört med det tidigare så kritiserade förslaget för Slussen med sin mur av nya hus framför utsikten, har det inträffat en total scenförändring i den nya versionen. Södermalmssidan öppnar sig nu istället som en väldig scen. Hela Slussen framstår som ett slags evenemangsplats.
Att det blivit så mycket ljusare och öppnare är positivt, och visar en vilja att lyssna. Men inte heller nu blir det mycket kvar av Slussen som en historiskt förankrad plats i Stockholms unika stadslandskap.
Det är fortfarande en gåta varför man prompt vill hacka sönder staden, genom att skära av Gamla stan från Södermalm med ett nyuppfunnet vattendrag. Därmed tvingas man bygga broar för att på nytt förbinda två stadsdelar som alltid tidigare hängt ihop.
Detta grepp trasslar till det enormt. Man vinner ett stycke kaj även på den skuggiga (norrvända) södersidan. Men istället förvandlas den mjuka slänt, som idag karakteriserar Slussen, till en häftig uppförsbacke från kajplanet upp till T-banestationens nivå. Med förra förslaget hade det blivit en hög mur, nu excellerar man istället i trappsystem som blir svårbemästrade på grund av att den stora nivåskillnaden. Här lär handikappförbunden ha en hel del att säga.
Dagens mjuka, svepande linjer försvinner och bilbron dominerar perspektivet. Man tappar känslan av att man befinner sig på en plats där land och vattenvägar möts. Man förlorar också upplevelsen av denna landförbindelse som en viktig länk i hela det magnifika stadslandskapet.
I Konstakademiens alternativa förslag av Mats Edblom och Leif Bolter betonas tvärtom just förbindelsen. På näset mellan Gamla stan och Söder har de lagt en trädplanterad plats som påminner om – låt oss säga Karlaplan. Man ser uppåt slänten och utåt vattnen. En begränsad biltrafik kan samsas med cyklar och gående, det blir tryggt att röra sig även kvällstid. Utifrån känslan för platsen är förslaget oändligt överlägset stadens. Framför allt är det så mycket enklare.
Konstakademiens lösning tar sikte på det viktiga – Slussen som knutpunkt för kollektivtrafiken – utan att trassla till det med shoppinggalleria och annat. Därmed lär det bli billigare och enklare att genomföra.
Men det bör också finnas en oberoende kalkyl för lappa-laga alternativet. Flera långsiktiga frågor ligger dessutom i vågskålen: översvämningsrisker som kan förändras med nytt kunskapsunderlag. Tunnelbana till Nacka, som gör den dyrbara bussterminalen i Katarinaberget överspelad.
Inför historiska beslut får inte brådskan fälla avgörandet. Nu krävs fördjupad och intensiv debatt kring Slussens framtid.
Eva Eriksson är arkitekturhistoriker och arkitekturkritiker i Svenska Dagbladet.
Mer i ämnet
-
Slussen i närbild
-
”Trist och likriktat i Stockholm”
-
Konstakademiens bild av Slussen
-
Stockholm bygger farligt
-
Slussen kan bli en ny almstrid
-
In i det sista lanseras nya motförslag
Visa fler artiklar i ämnetEva Eriksson är arkitekturhistoriker och arkitekturkritiker på Svenska Dagbladet
kultur@svd.se
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet