Det sämsta med att vara passiv-aggressiv är att åtminstone hälften av gångerna misstas sarkasmen för vänlighet. Som 80-talist är det bara att vänja sig. Det är en diagnos som antagligen kommer att bre ut sig.

Snabbspola trettio år fram i tiden och Sverige kommer att implodera av tillbakahållen ilska. För där 50-talisterna hade tillräckligt med självförtroende för att kräva sina rättigheter i ett demonstrationståg har den senaste generationen ut på arbetsmarknaden fått lära sig att krav inte går att ställa. Det är bara att rätta sig efter spelreglerna. Alltid redo och alltid tacksam.

Det har varit en populär sysselsättning att skildra 80-talisterna, och nu även 90-talisterna, som en curlad grupp unga vuxna, som bara vill blogga om sina kläder eller spela ”World of warcraft”. Vi som föddes under Solstollarnas decennium är en baktalad grupp. SVT-såpan ”Ung och bortskämd”, vars andra säsong avslutades nu i höstas, gjorde sitt yttersta för att bekräfta fördomen om en arbetsskygg generation men det var givetvis inget mer än en tävling med ett antal karikatyrer. Typecastade precis som barnen i Barbapapa. Herregud, man kan bli kränkt för mindre.

I oktober hade Gabriella Pichlers långfilmsdebut ”Äta sova dö” premiär. Filmen, som handlar om 20-åriga Raša som paketerar rucola-sallad på en fabrik i Skåne men som en dag blir uppsagd, har belönats med ett flertal priser på filmfestivaler runtom i världen. När det om några få veckor blir dags att sammanfatta det svenska filmåret är det ingen avancerad gissning att ”Äta sova dö” kommer att ligga högt på listorna. För det var en film som gjorde upp med förstelnade myter om ungdomar utan jobb. En film som svingade knytnäven mot både slackermyten och verklighetsfrånvänt prat om arbetslinje. Det är inte konstigt att filmen blivit så väl mottagen. Vi har väntat på en röst som både velat och lyckats se bakom de tacksamma föreställningarna om Den Curlade Generationen.

I den nyutkomna antologin ”Skitliv – ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad” (Atlas – redaktör Victor Bernhardtz) samlas också berättelser från och om en generation som alltid måste existera med förbehåll. Elva historier om timvikarier, ofrivilliga egenföretagare och bemanningsföretagens anställda. En grupp människor som ingen arbetsgivare vill ha ansvar för; de som varken får pension, betald semester eller en garanterad månadslön den tjugofemte. De som står utelåsta på en iskall arbetsmarknad och tittar in på gemenskapen.

Det är inte alltid ett eget val. Det är som Katrine Kielos, till vardags ledarskribent på Aftonbladet, inleder sitt kapitel i ”Skitliv” med att konstatera: ”När samhällsekvationen inte längre går ihop är det lätt att ta till moralism. Då behöver man inte lösa eller ens ta i problemen”. För visst är det lättare när felet är någon annans. Att felet är att någon är lat eller inte vill. Att lämna alla åt sitt eget öde. Just nu önskar jag att jag fick läsa fler böcker som ”Skitliv”. Det är inga roliga historier men det är verkligheten.