Camilla Nagler.
Foto: Jurek Holze
”Augustpriset” står det i snirklig stil i ett av fönstren på Bonnierförlagens hus på Sveavägen. Wahlström & Widstrand har något att skryta med. Fyra av de sex nominerade till Augustpriset för årets skönlitterära bok är deras: de tre diktsamlingarna Tal och regn av Katarina Frostenson, Svart som silver av Bruno K Öijer och Hur små poeter finns det egentligen av Eva-Stina Byggmästar, samt romandebuten Reglerna av Sara Mannheimer.
Märkligare än att så stor andel tillhör samma förlag är att det i samma hus sitter en förläggare som har hand om alla fyra.
Camilla Nagler slår sig ner i soffan på sitt kontor med utsikt mot Adolf Fredriks kyrka, som lyser vit bland nakna, frostbitna träd. Hon ler när jag frågar om hon själv har en teori om varför just fyra av ”hennes” författare är nominerade. Säger diplomatiskt att det spelar roll att ovanligt många lyriker i år har fått fantastiska recensioner och att årets jury är lyrikläsande. Dessutom, säger hon, har vi i Sverige en lång tradition av ge ut lyrik.
– Det finns inget land i världen där det kommer ut så mycket poesi. Och jag har ett viktigt arv att förvalta på Wahlström & Widstrand.
Vi girar alltså in på att tre av de nominerade är poesiböcker. Bara en gång har en diktsamling vunnit, Tomas Tranströmer med Sorgegondolen 1996. Men något uppsving för poesi vill inte Camilla Nagler påstå att nomineringarna är ett tecken på.
– Fast det är intressant med samspelet i år, att juryn och kritiken är på samma linje. Många poeter har ju fått fina recensioner tidigare. Men det har nästan ändå alltid bara varit en poet, en ”alibipoet” som man har sagt lite elakt, som har nominerats.
Det är bara debutanten Sara Mannheimer som Camilla Nagler har haft hand om hela tiden. De andra tre har varit ”hennes” i runt tio år. Men vilken betydelse har det då att just hon är förläggare? Det är klart att det är en slump, säger hon. Men dristar sig till att kalla det en belöning för lång och trogen tjänst.
– När man har jobbat länge har man byggt upp ett förtroende. Det är naturligtvis jättekänsligt att lämna ifrån sig sitt manuskript som författare. Som förläggare är man ofta den första läsaren, man är ett bollplank. För vissa författare och för vissa böcker betyder man också mer, säger hon och tillägger att hon givetvis inte vill berätta hur det är med just årets nominerade.
När man söker på Camilla Nagler på nätet hittar man intervjuer och bloggar där hennes författare nämner henne. Birgitta Lillpers låter alltid Camilla Nagler läsa recensionerna åt henne. Johanna Nilsson tycker att hon är värd ”ett stort fett Augustpris i kategorin Bästa förläggare”.
– Det blir en vänskap efter så många år. Samtidigt måste man vara medveten om att det är en arbetsrelation.
– Ibland kan jag se det som positivt när en författare blir irriterad på mig, det kan bli en adrenalinkick som gör att han eller hon går hem och gör något bra av det. Men jag kan förstås också ha fel. Det är alltid författaren som har sista ordet.
Vägen till förlagsvärlden gick via juridiken. När hon var halvvägs genom sin jur kand insåg hon att det inte var rätt. Vid sidan hade hon läst språk och litteratur, men hon ville inte gå i mamma Monicas spår och bli kulturjournalist. 1980 fick hon i alla fall idén att skicka ansökningar till olika förlag. Hon fick svar från Dorotea Bromberg.
Efter åren på Brombergs och några år som frilans anställdes hon så på Wahlström & Widstrand – tack vare Amos Oz. Hon var föräldraledig när hon fick i uppdrag att 1986 presentera den israeliske författaren på ett samtal på Kulturhuset. Efter framträdandet skulle hon följa honom till hans förlag. Där träffade hon dåvarande chefen Jonas Modig och när han frågade vad hon gjorde nu sa hon: ”Ni kanske har något till mig?”
– Amos Oz brukar säga att jag är den enda av hans förläggare som han har fixat jobb åt, säger hon och skrattar.
Den största skillnaden sedan hon började i branschen upplever hon är att man inte satsar lika mycket på utländsk litteratur, något som ju har konstaterats många gånger de senaste åren. När man gav ut en roman av en utländsk författare för tio år sedan nådde den ut på ett annat sätt, menar hon. Men hon håller själv ändå fast vid favoriter som Amos Oz och Herta Müller.
En positiv förändring är att boken nu finns överallt, att man kan köpa en bra bok på Ica.
– När jag bestämde mig för att inte bli jurist sa alla: ”Du är inte klok, om fem år kommer det inte finnas några böcker!” Men boken har fortfarande hög status. Alla läser ju, det ser man på tunnelbanan.
Vad tror du om framtiden då?
– Skönlitteraturen kommer att finnas kvar länge. Men för första gången kan jag se en hotbild. De första e-läsarna som kom för tio år sedan var helt hopplösa. Det är de inte idag, så nu finns hela problemet med nedladdning och upphovsrätt. Fast vi kommer fortfarande behöva producera böcker, även om vi kanske måste dra ned lite på upplagorna.
Men nu är det inte framtiden utan kvällen och Augustgalan som gäller. Camilla Nagler hoppas att en poet vinner.
– Det skulle vara en markering om att poesin står högt i kurs. Fast det skulle såklart vara underbart om Sara Mannheimer fick det också. Du hör, det är omöjligt att säga!
